Dostojevskij på huvudet

Vi är nog inte så många som ägnat åtta kvällar åt "Brott och straff" på
TV-kanalen Axess. Det är synd. Det är högklassigt drama på grundval av en
av världslitteraturens stora klassiker. Men...


Själva grundtanken i romanen, liksom i mycket annat av Dostojevskij, är
att vilsegågna själar kan räddas genom att kyssa marken, bekänna och
sona sina brott inför Gud.

I slutraderna i "Brott och straff" heter det att "i stället för
dialektiken kom livet" när Raskolnikov äntligen har erkänt sitt
brott och skickats till straffläger i Sibirien, åtföljd av sin älskade
Sonia.

Dialektik används här av Dostojevskij som
samlingsnamn på skumma utländska revolutionära, terroristiska eller
utilitaristiska teorier.

Plötsligt upptäcker min hustru att regissören Dmitrrij Svetozarov genom
en kupp har ställt Dostojevskij på huvudet.

I strafflägret säger han plötsligt att hans enda fel var att "han
erkände brottet" (sdelal javku v povinnuju").

I tidningsintervjuer har Svetozarov närmast bett om ursäkt för att han
alltför närsynt följt författaren i spåren. Så har han i själva verket
lagt in en sprängmina i handlingens kulmen.

Det är en handling snarlik översättarens i José Saramagos "Historien om
Lissabons belägring", som genom att lägga in det lilla ordet "inte" på
ett avgörande ställe, vänder upp och ner på en historisk händelse.

Raskolnikov tycker INTE att man ska bekänna sina synder, utan försöka
komma undan med ett mord på en procenterska, om man bara kan.

Dmitrij Svetozarov har försvarat sitt ingrepp med att Dostojevskijs
kristna frälsningsslut verkade påklistrat och måste ha varit en
eftergift för censuren eller uttryck för den tidspress författaren stod
under.

Bröderna Karamazov, som Dostojevskij aldrig hann avsluta, var tänkt att
sluta med att den enda positiva gestalten, Aljosja, skulle bli terrorist.

Jurij Bogomolov i Rossijskaja Gazeta 18/12 2007 menar att Dmitrij Svetozarov
genom sin "korrigering" vill koppla 1800-talets privata brottslighet med
de omfattande morden i det tjugonde århundradet (Stalinterrorn). Och
Raskolnikov - med moderna terrorister.

Regissören skulle alltså vara ute för att låta det kristna
kärleksbudskapet stryka på foten för ett mer modern antiterroristiskt
budskap. På så vis gör han Dostojevskij till en samtidskommentar.

Detta skrivs dagen efter terrordådet i Boston där tre dödades. Detta
blev huvudnyhet 16/4 och kommer att "överskugga tjafs om ekonomin" i USA
heter det på lunchekot.

Jag undrar bara vad som då blir kvar av klassikerna, om man byter ut
innehållet, och  behåller utanverket. Har man, vi inte en skyldighet att
försöka förstå författaren i sin tid?


Stefan Lindgren