Ryska postens webadress är nu www.rysk.info och epost red@rysk.info.

fredag 15 augusti 2014

Stoppade Lenin första världskriget?


Stoppade Lenin första världskriget? Ja, men innan han kunde göra det hade miljontals ryska soldater deserterat och hundratusentals skadat sig själva för att bli obrukbara som soldater. Tusentals sköt av sig högra pekfingret.



Var det Lenin som stoppade första världskriget (och i så fall hur)? En viktig fråga som knappast dagens skolböcker ger något svar på.

Det enkla svaret lyder: Ja, det var Lenin. Ingen annan europeisk politiker fördömde med sådan kraft och konsekvens från början det stora brödramordet 1914-18. Ingen gjorde i högre grad än Lenin hejdandet av detta krig till allt överskuggande mål. Rysslands borgerliga revolution i februari 1917 stoppade inte kriget, tvärtom.

Men ett av de först dekret som de nya makthavarna, arbetar- och soldatdeputerades rådsförsamling antog, Dekretet om fred från 26 oktober (8 november enligt nya kalendern), erbjöd "alla krigförande folk och deras regeringar att inleda omedelbara förhandlingar om en rättvis och demokratisk fred... efterlängtad av den stora majoriteten av utmärglade, förbrukade och krigsdrabbade arbetare och de arbetande klasserna i alla krigförande länder, en fred som ryska arbetare och bönder bestämt och enträget kräver efter störtandet av tsarmonarkin, en omedelbar fred utan annekteringar och utan landavträdelser."

Detta var klartext som uppfattades i alla Europas huvudstäder och ledde till en kedjereaktion som - visserligen med stor försening och under motstånd från de styrande - ledde till slut på kriget.

Men Lenins verk var inte hans individuella verk. En person kan knappast ensam stoppa en världsomspännande katastrof som första världskriget. Som Leo Tolstoj skrev i "Krig och fred":

"Varje gång jag ser ett lokomotiv rusa förbi hör jag en vissling och ser hur ångventilen öppnas och hjulen rör sig. Därav följer inte att visslingen och hjulens rörelser är orsaken till att lokomotivet rusar framåt".

När bolsjevikerna tog makten i oktober 1917 var i princip allting redan klart: bönderna hade exproprierat godsen, arbetarna tagit över fabrikerna och soldaterna i stor utsträckning lämnat fronten.

När den senaste stora genomgången av första världskrigets förluster gjordes av generalen N N Golovin 1939 (rysk militärhistoriker 1875-1944) kom man fram till att 1,3 miljoner ryska soldater och officerare hade stupat under kriget, 3,8 miljoner hade sårats och 2,4 miljoner tagits tillfånga (precis som i andra världskriget var det belagt med dödsstraff att ge sig tillfånga).

Med tanke på landets väldiga befolkning hade kriget kunnat fortsätta länge till. Bara en av åtta ryska män i vapenför ålder hade inkallats.

Men viljan att dö för "tron, tsaren och fosterlandet" vacklade redan från början. Nästan ögonblickligen rapporterades om soldater som deserterat, skadat sig själva och på alla sätt försökt undgå krigstjänst.

Kriget var inget försvarskrig som 1812 års krig. Ryssland var inte anfallet som i 1905 års rysk-japanska krig. Här var det ryska arméer som i augusti 1914 gick över gränsen till Tyskland och Österrike-Ungern.

Det första stora nederlaget kom redan efter några veckor i Tannenberg i Ostpreussen. Författaren Michail Prisjvin skrev i sin dagbok:

"Av ett skott på nära håll i handflatan bildas ett stjärnformat sår och ... handen blir inflammerad. En fingerled kan skjutas av på nära håll ... Är det inte hemskt att människor skjuter sig själva för att undvika fiendens kulor? Det är hemskt, men är det sant? Tänk om det inte är sant? En legend om 'paltjiki' (efter verbet "palit" = skjuta/bränna, vanligare stavning "paletjniki" efter "palets"=finger. SL), börjar leva sitt eget liv. Man kan inte komma undan den och den träffar var och en som har ett sårförband på handen med förödmjukande misstro och granskande blickar: är han en hjälte eller en brottsling?"

Vad Prisjvin skrev om - soldater som sköt sig i händerna, enligt legenden i synnerhet i höger pekfinger – var ett välkänt fenomen redan under rysk-japanska kriget då antalet rapporterade simulanter och soldater som skadat sig själva ökade drastiskt. Utan höger pekfinger, det finger soldaten håller på avtryckaren, var han värdelös som enkel skyttesoldat.

32 procent av soldaterna som skadat sig själva hade skadat en eller båda händerna/armarna, i 29 procent av fallen hade de fel på hörseln (sprängda trumhinnor), i 10 procent av fallen svullnader på vrister och smalben, i 12 procent av fallen synskador.

Totalt handlade det om 10-15 000 personer som åsamkat sig själva kroppsskador. I den ryska armén i Manchuriet registrerades hela 1 200 fall där soldaten skjutit sig i handen eller ett finger.

Efter världskrigets utbrott rapporterades mycket snart om nya epidemier av självskador.

Enligt militärläkaren D A Furmanov kunde antalet "paltjiki" utgöra 50-80 procent av alla sårade på västfronten som kom in för vård 1915.

För att ge såret "rätt" utseende sköt man genom en eller två brädor eller andra föremål. Den som sköt med mynningen direkt mot köttet fick ett karakteristiskt X-format sår som avslöjade dem. Ibland räckte det med att hålla upp handen ur skyttegraven för att få en skada som berättigade till hemförlovning!

Om händer och armar "normalt" står för 25-35 procent av skadorna i krig så utgjorde de i genomsnitt 52 procent bland ryska soldater i första världskriget. Det skulle betyda att mellan 260 000 och
400 000 ryska soldater skadade sig själva i händer och armar för att göra sig odugliga för krigstjänst.

I ryska militärmedicinska tidskrifter förekom att läkare krävde "hårdare" tag mot soldater som avsiktligt skjutit av sig höger pekfinger. Men andra gick emot tendensen till obefogade bestraffningar utan bevis och utan att ge soldaten möjlighet att försvara sig.

Straffet för att fly från sin post eller undvika strid - därtill räknades gärningar för att skada sig själv - var fyra års straffarbete till livstid. Hade det skett under fiendens anfall var straffet döden.

Eftersom officerarna var ovilliga att utmäta dödsstraff återinfördes 1915 prygelstraffen, som varit förbjudna sedan 1905 års revolution, men de gjorde sannolikt bara motståndet större.

Sätten att undandra sig krigstjänst var många och fantasifulla. I många fall sökte soldaterna hamna i trossen eller på sjukan (Jarsolav Hašek skildrar i "Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget" humoristiskt motsvarande krigsmotstånd i den österrikisk-ungerska armén).

Många valde att hoppa av ett tåg - i vissa fall försvann var fjärde soldat under transport - och förstöra sina dokument för att dölja vart man hörde hemma.

Det förekom att soldater fick falska telegram hemifrån om viktiga familjehändelser för att kunna begära hemförlovning(dödsfall, arvsskifte etc).

Till och med fängelse var bättre än krigstjänst: det rapporterades om bönder som ställde till knivslagsmål för att hamna i fängelse.

Till detta kom alla som avsiktligt dragit på sig syfilis eller gonorré för att slippa krigstjänst. Och de som helt enkelt simulerade.

Man följde noga "Förteckning över sjukdomar" som militärläkarna använde för att skicka hem soldater från fronten. När paragraf 54 i den förteckningen ändrades så att avsaknad av tio tänder eller kariesangrepp på minst tio tänder i en käke föranledde hemförlovning försökte många imitera karies.

Militärcensuren strök alla omnämnanden av förteckningen i soldaternas korrespondens.
Det finns ingen heltäckande statistik över misstänkta simulanter men i vissa häraden noterades upp till 12 procent som simulerade eller hade skadat sig själv.

Sommaren 1915 började Ryssland inkalla nya soldater i massomfattning - 2,38 miljoner man. Deserteringarna blev särskilt vanliga i enheter där man inte kände varandra och kanske också i områden med stor icke-rysk befolkning - i april 1915 rapporteras 2 000 desertörer ha gripits i Riga, vilket motsvarande var tionde man i general Apuchtins kurländska förband.

Ett år senare, vintern 1916-17, när det redan "doftade revolution" började protesterna bli mer medvetna. Det förekom att spöstraffen vändes mot befälen: att man spöade kompanibefäl och överstar och själva gav sig till fienden.

Deserteringar var vanligast bland bönderna. Priset var högt - soldathustrun berövades all rätt till understöd.

Frågan är dock vad som gjorde störst skada - deserteringarna eller ryktena om deserteringar. Redan i slutet av 1915 kom rykten i svang om miljontals desertörer. Så var det inte.

Aleksander Kerenskij, som skulle leda den provisoriska regeringen efter februarirevolutionen1917, uppgav antalet desertörer till 1,2 miljoner - när det i själva verket var närmare 200 000. Antalet deserteringar hade ökat måttligt - 39 procent i Petrograds militärområde från slutet av 1915 till februari 1917.

Men de borgerliga revolutionärerna ville störta tsarfamiljen för att kunna föra kriget vidare - mer effektivt. 14 mars 1917 utfärdades amnesti för desertörer och dem som begått stölder och andra mindre brott; för grövre brott sänktes straffen

Men deserteringarna tilltog. 25 augusti 1917 saknades 674 000 man för att fylla luckorna i befintliga förband.

General N N Golovin uppskattade att antalet desertörer till 1 november 1917 översteg två miljoner. Det skulle alltså ha gått minst en desertör på tre soldater i tjänst.

En annan forskare, Maksim Oskin, anser att Golovins siffra är för hög. Han anser att det högst kan ha handlat om 5-9 procent av soldaterna - färre än en halv miljon.

Men den diskussionen är inte avgörande. För striderna längs fronten hade i alla fall i stort sett upphört, senast på den rumänska fronten, och miljontals soldater drog omkring utan att ens kunna kallas desertörer.

Deserteringarna tillsammans med den sjunkande stridsviljan hos dem som var kvar i skyttegravarna och den nya regeringens ovilja att ändra på situationen och ta Ryssland ut ur kriget, blev några av de viktigaste skälen till att den provisoriska regeringen råkade i vanrykte.

Samtidigt hade kriget gjort fyra, kanske så många som fem miljoner till internflyktingar eller evakuerade. Bland annat ödelades stora delar av det judiska bosättningsbältet, men det var inte av antisemitiska överväganden. Tvärtom fick judarna i augusti 1915 för första gången möjlighet att bosätta sig i alla städer utom i kosackregionerna.

Den kumulativa effekten av vardagliga former av motstånd som deserteringar och självskador tillsammans med ett pressat försörjningsläge, strejker i städerna och förlamade transporter förde på bara åtta månader den provisoriska regeringens politik till kollaps och med den en kollaps för hela landet som krigförande makt.

Stefan Lindgren
(Publicerad i Folket i bild/Kulturfront augusti 2014).

Källor:
M V Oskin: Neizvestnye tragedii pervoj mirovoj. Moskva. Vetje 2011.
AB Astasjov: Tjlenovreditesltvo i simuljatsija boleznej v russkoj armii vo vremja pervoj mirovoj vojny. Novyj istoritjeskij vestnik 4/2012.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar