Putins tal till federala församlingen 21 februari 2023

Ärade ledamöter av den federala församlingen – senatorer, ledamöter av statsduman! Kära medborgare i Ryssland! Jag håller detta tal i en svår tid för vårt land – det vet vi alla mycket väl – en tid av grundläggande, oåterkalleliga förändringar i världen, en tid av betydelsefulla historiska händelser som kommer att avgöra vårt lands och vårt folks framtid, en tid då var och en av oss har ett enormt ansvar.

För ett år sedan fattades ett beslut om att genomföra den särskilda militära operationen för att skydda människor på våra historiska marker, för att garantera vårt lands säkerhet och för att undanröja hotet från den nynazistiska regim som uppstod i Ukraina efter kuppen 2014. Och steg för steg, försiktigt och konsekvent, kommer vi att ta itu med de utmaningar vi står inför.

Sedan 2014 har Donbass kämpat, försvarat rätten att leva på sitt eget territorium, att tala sitt modersmål; de har kämpat och inte gett upp under blockad och ständig beskjutning, oförblommerat hat från Kievregimen; de har trott och väntat på att Ryssland skulle komma till undsättning.

Under tiden – och det vet ni mycket väl – har vi gjort allt som är möjligt, verkligen allt som är möjligt, för att lösa detta problem på fredlig väg, vi har tålmodigt förhandlat om en fredlig väg ut ur denna mycket svåra konflikt.

Men ett helt annat scenario förbereddes bakom vår rygg.

Löftena från de västerländska makthavarna, deras försäkringar om att sträva efter fred i Donbass, visade sig, som vi nu kan se, vara en förfalskning, en grym lögn. De har helt enkelt försökt vinna tid, ägnat sig åt en massa småprat, blundat för politiska mord, för Kievregimens förtryck av de oönskade, för mobbning av troende och i allt högre grad uppmuntrat ukrainska nynazister att begå terrordåd i Donbass.

Officerarna i de nationalistiska bataljonerna utbildades vid västerländska akademier och högskolor och försågs med vapen.

Och jag vill betona att Kiev redan innan den särskilda militära operationen inleddes förhandlade med väst om leveranser av luftvärnssystem, stridsflygplan och annan tung utrustning till Ukraina.

Vi minns också Kievregimens ansträngningar för att skaffa kärnvapen, och vi talade offentligt om detta.

USA och Nato placerade snabbt ut armébaser och hemliga biolaboratorier nära vårt lands gränser; med sina manövrer behärskade de den framtida krigsskådeplatsen och förberedde regimen i Kiev, det förslavade Ukraina, för ett stort krig.erkänner det offentligt, öppet och skamlöst. Det är som om de är stolta över och frossar i sitt svek och kallar både Minsköverenskommelserna och Normandieformatet för en diplomatisk show, en bluff. Det visar sig att de hela tiden när Donbass brann, när blod spilldes, när Ryssland uppriktigt – jag vill betona detta – uppriktigt sökte en fredlig lösning, spelade med människors liv, spelade faktiskt, som man säger i välkända kretsar, med märkta kort.

Dessa avskyvärda bedrägliga metoder har prövats många gånger tidigare. Det är samma skamlösa dubbelmoral som de använde när de förstörde Jugoslavien, Irak, Libyen och Syrien. De kommer aldrig att kunna tvätta sig från denna skam. Begreppen heder, förtroende och anständighet är inget för dem.

Under de långa århundradena av kolonialism, diktatur och hegemoni har de vant sig vid att allting tillåtet för dem, de har vant sig vid att nonchalera resten av världen. Det visar sig att de behandlar 3 folken i sina egna länder med samma föraktfulla herrskapsattityd – när allt kommer omkring har de också cyniskt lurat eller bedragit dem med fabler om att söka fred och förbinda sig till FN:s säkerhetsråds resolutioner om Donbass. De västerländska eliterna har verkligen blivit en symbol för totalt principlösa lögner.

Vi försvarar bestämt inte bara våra intressen, utan också vår ståndpunkt att det i dagens värld inte får finnas någon uppdelning i de så kallade civiliserade länderna och alla andra, att det behövs ett ärligt partnerskap som i princip förkastar all exklusivitet, i synnerhet en aggressiv sådan.

Vi var öppna och uppriktigt redo för en konstruktiv dialog med väst, vi sa och insisterade på att både Europa och hela världen behöver ett odelbart, jämlikt säkerhetssystem för alla stater, och under många år föreslog vi våra partner att diskutera denna idé tillsammans och arbeta för att den ska genomföras. Men svaret vi har fått har varit antingen oartikulerat eller hycklande. Så långt om deras ord.

Men de har också vidtagit konkreta åtgärder: Natos utvidgning till våra gränser, skapandet av nya missilförsvarsanläggningar i Europa och Asien – de beslutade om ett "paraply" för att skydda sig från oss – utplacering av militära kontingenter, och det inte bara vid Rysslands gränser.

Jag vill betona, och det vet faktiskt alla mycket väl, att inget land i världen har så många militärbaser utomlands som Förenta staterna. Det finns hundratals, jag vill betona det, hundratals baser över hela världen, hela planeten, titta bara på en karta.

Hela världen har bevittnat hur de drar sig ur grundläggande vapenavtal, inklusive avtalet om medel- och kortdistansmissiler och ensidigt river upp grundläggande avtal som stöder freden i världen. De gjorde det av en anledning – de gör ingenting i onödan, som ni vet.

Slutligen skickade vi i december 2021 formellt ett utkast till fördrag om säkerhetsgarantier till USA och Nato. Men på alla för oss viktiga principiella ståndpunkter fick vi faktiskt ett direkt avslag. Vid den tidpunkten stod det slutligen klart att man hade gett klartecken till genomförandet av aggressiva planer och att de inte tänkte hejda sig.

Hotet växte för varje dag som gick. Det rådde ingen tvekan om att i februari 2022 var allting redo för en ny blodig straffaktion i Donbass som – vill jag påminna om – Kievregimen kastade artilleri, stridsvagnar och flygplan mot redan 2014.

Vi kommer alla väl ihåg bilderna av flygattackerna mot Donetsk, flygattacker inte bara mot Donetsk utan även mot andra städer. År 2015 försökte de återigen att genomföra en direkt attack mot Donbass, samtidigt som de fortsatte blockaden, beskjutningen och terrorn mot civila. Allt detta, låt mig påminna er om det, stod helt i strid med de relevanta dokument och resolutioner som antagits av FN:s säkerhetsråd, helt och hållet – men alla låtsades som om ingenting hade hänt.

Jag vill upprepat: det var de som startade kriget, och vi använde våld och kommer att använda våld för att stoppa det.

De som planerade en ny attack mot Donetsk, Donbass och Lugansk visste tydligt att nästa mål var en attack mot Krim och Sevastopol, och vi visste och förstod det. Och nu talas det också öppet om sådana långtgående planer i Kiev – de har avslöjat vad vi redan visste mycket väl.

Vi skyddar människors liv, vårt eget hem. Och västvärldens mål är obegränsad makt. Väst har redan satsat mer än 150 miljarder dollar på att backa upp och beväpna Kievregimen. Som jämförelse: Enligt uppgifter från Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling avsatte G7-länderna cirka 60 miljarder dollar för bistånd till världens fattigaste länder 2020-2021. Det är tydligt, eller hur? 150 till kriget och 60 till de fattigaste länderna, som man påstår sig ömma för, naturligtvis med vissa väl kända lydnadskrav på länder som tar emot pengarna. Var är allt tal om fattigdomsbekämpning, hållbar utveckling och ekologi? Vart har allt detta tagit vägen? Vart har allt detta försvunnit? Samtidigt minskar inte flödet av pengar till kriget. Inga pengar sparas för att uppmuntra oroligheter och kupper i andra länder, återigen över hela världen.

Vid en konferens i München nyligen förekom oändliga anklagelser mot Ryssland. Intrycket var att detta gjordes bara för att få alla att glömma vad det så kallade västvärlden har gjort under de senaste decennierna. Och det var de som släppte ut anden ur flaskan, som kastade hela regioner in i kaos.

Amerikanska experter uppskattar själva att de krig som Förenta staterna inledde efter 2001 – jag vill påpeka att det inte är vi som har tagit fram dessa siffror, utan amerikanerna själva – har lett till att nästan 900 000 människor har dödats i dessa krig och att mer än 38 miljoner människor har blivit flyktingar. De vill bara radera allt detta från mänsklighetens minne och låtsas att det aldrig har hänt.

Men ingen i världen har glömt och kommer inte att glömma.

Ingen av dem räknar med de mänskliga offren och tragedierna, eftersom det naturligtvis handlar om biljoner, biljontals dollar, förmågan att fortsätta att stjäla från alla, att under täckmantel av ord om demokrati och friheter införa nyliberala och totalitära värderingar; att stämpla hela länder och folk, att offentligt förolämpa deras ledare, att undertrycka oliktänkande i sina egna länder, att skapa en fiendebild för att avleda människors uppmärksamhet från korruptionsskandaler – vi ser allt på våra skärmar – från växande inhemska ekonomiska, sociala, interetniska problem och motsättningar.

Låt mig påminna er om att västvärlden på 1930-talet faktiskt öppnade vägen för nazisterna att komma till makten i Tyskland. I dag har de börjat göra Ukraina till ett "antiryskt" land. Projektet är egentligen inte nytt. Människor som är det minsta historiskt bevandrade vet mycket väl att detta projekt har sina rötter i 1800-talet och att det har underblåsts i det österrikisk-ungerska kejsardömet, i Polen och i andra länder med ett enda syfte – att slita dessa historiska territorier, som i dag kallas Ukraina, från vårt land. Detta är målet. Det finns inget nytt i detta, allt upprepas.

Västvärlden tvingade fram genomförandet av detta projekt i dag genom att stödja kuppen 2014. Kuppen var trots allt blodig, statsfientlig och konstitutionsfientlig – men väst låtsades som om inget hänt som inte måste göras, de rapporterade till och med hur mycket pengar som hade satsat på den. Russofobi och extremt aggressiv nationalism lades i den ideologiska grunden.

Nyligen fick en av brigaderna i Ukrainas väpnade styrkor – till vår skam, inte till deras- namnet "Edelweiss" som den Hitlerdivision, som deltog i deportationen av judar, avrättning av krigsfångar, i straffaktioner mot partisaner i Jugoslavien, Italien, Tjeckoslovakien och Grekland. I de ukrainska väpnade styrkorna och nationalgardet åtnjuter tredje rikets emblem särskild popularitet som Totenkopf, Galizien och andra SS-enheter, som också har blod på sina händer.

Ukrainska pansarfordon bär Nazitysklands Wehrmacht-emblem.

Nynazisterna gör ingen hemlighet av vems arvtagare de anser att de är. Det är förvånande att ingen makthavare i västvärlden lägger märke till detta. Varför? Därför att de inte bryr sig, om ni ursäktar mitt klarspråk. De bryr sig inte om vem de ska satsa på i kampen mot oss, mot Ryssland. Det viktigaste är att kämpa mot oss, mot vårt land, vilket innebär att alla kan användas. Och vi har sett det hända: terrorister, nynazister, ja fan själv kan komma till användning så länge de lyder deras order och tjänar som vapen mot Ryssland.

Projektet "anti-Ryssland" är i huvudsak en del av en revanschistisk politik gentemot vårt land, som syftar till att skapa grogrund för instabilitet och konflikter nära våra gränser. Både då, på 1930-talet, och nu är tanken densamma – att rikta aggressionen österut, att uppvigla till krig i Europa och att eliminera konkurrenter med andras händer.

Vi befinner oss inte i krig med Ukrainas folk, vilket jag har sagt många gånger tidigare. Ukrainas folk har själva blivit gisslan för Kievregimen och dess västerländska herrar, som faktiskt har ockuperat landet politiskt, militärt och ekonomiskt, förstört den ukrainska industrin i årtionden och plundrat dess naturresurser. Det logiska resultatet har varit social nedbrytning, en enorm ökning av fattigdom och ojämlikhet. Och under sådana förhållanden är det naturligtvis lätt att hitta material till militära operationer. Ingen tänkte på människorna, som förbereddes för slakt, och i slutändan förvandlades de till förbrukningsmaterial. Det är sorgligt, bara skrämmande att tala om, men ett faktum.

Ansvaret för att ha underblåst konflikten i Ukraina, för dess upptrappning och för det ökande antalet offer ligger helt och hållet hos västvärldens eliter och naturligtvis hos den nuvarande regimen i Kiev, för vilken det ukrainska folket i princip är främmande. Den nuvarande ukrainska regimen tjänar inte sina nationella intressen, utan tredjeländers intressen.

Västvärlden använder Ukraina både som en murbräcka mot Ryssland och som ett övningsområde. Jag kommer inte att uppehålla mig vid västvärldens försök att vända på fientligheterna, vid deras planer på att öka de militära leveranserna – det vet alla tillräckligt väl.

Men en sak borde stå klar för alla: ju fler västerländska system med lång räckvidd som anländer till Ukraina, desto mer kommer vi att tvingas att skjuta hotet bort från våra gränser. Det är bara naturligt.

De västerländska eliterna gör ingen hemlighet av sitt mål: att 8 tillfoga Ryssland – som de säger, rakt på sak – "ett strategiskt nederlag". Vad innebär detta? Vad betyder det för oss? Det innebär att de vill göra slut på oss en gång för alla, det vill säga de har för avsikt att förvandla en lokal konflikt till en fas av global konfrontation. Det är så vi förstår allt detta och vi kommer att svara i enlighet med detta, för i det här fallet talar vi redan om vårt lands existens.

Men de är också medvetna om att det är omöjligt att besegra Ryssland på slagfältet, så de lanserar allt aggressivare informationsattacker mot oss. De riktar naturligtvis in sig på unga människor, unga generationer. Och även här ljuger de hela tiden, de förvränger historiska fakta, de upphör inte att angripa vår kultur, den rysk-ortodoxa kyrkan och andra traditionella religiösa organisationer i vårt land.

Se på vad de gör med sina egna folk: nedbrytningen av familjen och den kulturella och nationella identiteten; perversion, barnmisshandel, till och med pedofili förklaras vara en norm, en norm i deras liv, och präster tvingas att välsigna samkönade äktenskap. Men låt dem hållas, låt dem göra vad de vill. Vad vill jag säga här? Vuxna har rätt att leva som de vill, det är så vi har sett det i Ryssland och vi kommer alltid att se det på det sättet: ingen inkräktar på privatlivet och vi kommer inte att göra det.

Men jag skulle vilja säga till dem: i de heliga skrifterna, alla stora världsreligioners främsta verk står allt, inklusive att familjen är en förening av en man och en kvinna. Men även dessa heliga texter ifrågasätts nu. Det har blivit känt att den anglikanska kyrkan, till exempel, planerar att överväga idén om en könsneutral Gud – men det är bara planer än så länge. Vad ska man säga? Gud förlåt dem "för de vet inte vad de gör".

Miljoner människor i västvärlden inser att de leds mot en verklig andlig katastrof. Eliterna håller helt enkelt på att bli galna, och det verkar inte finnas något botemedel. Det är som sagt deras problem, men vi har en skyldighet att skydda våra barn, och vi kommer att göra det: skydda dem från förfall och urartning.

Det är uppenbart att västvärlden kommer att försöka underminera och splittra vårt samhälle, och som alltid satsa på landsförrädare som i alla tider – jag vill betona detta – spridit som ett gift förakt för sitt eget fosterland och en önskan att tjäna pengar på att sälja detta gift till dem som är villiga att betala för det. Så har det alltid varit.

De som har valt vägen till direkt förräderi genom att begå terroristbrott och andra brott mot vårt samhälles säkerhet och landets territoriella integritet kommer att hållas juridiskt ansvariga. Men vi kommer aldrig att göra som regimen i Kiev och de västerländska eliterna, som är och har varit engagerade i häxjakter, och vi kommer inte att göra upp räkningen med dem som har tagit ett steg åt sidan och avfallit från hemlandet. Låt det bära det på sitt samvete, låt dem leva med det. Huvudsaken är att folket, Rysslands medborgare, gör sin moraliska bedömning.

Jag är stolt – och jag tror att vi alla är stolta – över att vårt multietniska folk, den absoluta majoriteten av medborgarna, intog en principiell ståndpunkt om den särskilda militära operationen, förstod innebörden av de åtgärder vi vidtog och stödde våra åtgärder för att skydda Donbass. Detta stöd visade först och främst på verklig patriotism, en känsla som historiskt sett är inneboende i vårt folk. Den känslan är fantastisk i sin värdighet, i den djupa medvetenheten hos var och en om att varje persons öde, det vill jag betona, är oskiljaktigt kopplat till fosterlandets öde.

Kära vänner, jag vill tacka alla, hela det ryska folket för dess mod och beslutsamhet, tacka våra hjältar, soldater och officerare i armén och flottan, Rosgvardija, specialtjänster och alla säkerhetsorgan, kämparna i Donetsk- och Lugansk-kårerna, frivilliga, patrioter som kämpar i den stridande arméreserven BARS.

Jag vill också be dem om ursäkt: Jag är ledsen att jag inte kommer att kunna nämna dem alla under dagens tal. När jag förberedde detta tal skrev jag en lång, lång lista över dessa heroiska enheter, men sedan tog jag bort den från dagens tal eftersom det som sagt är omöjligt att nämna alla, och jag var bara rädd för att förolämpa dem som inte blev omnämnda.

Vi bugar oss för våra försvarares föräldrar, hustrur och familjer, för läkarna och ambulanspersonalen, för sjuksköterskorna som räddar de sårade, för järnvägsmännen och chaufförerna som försörjer fronten, för byggnadsarbetarna som bygger befästningar och återställer bostäder, vägar och civila anläggningar, för arbetarna och ingenjörerna i försvarsfabrikerna som nu arbetar praktiskt taget dygnet runt, i flera skift, för lantarbetarna som på ett tillförlitligt sätt garanterar landets livsmedelsförsörjning.

Jag tackar de lärare som verkligen bryr sig om Rysslands unga generationer, särskilt de som arbetar under de svåraste förhållandena, faktiskt i frontlinjen, de kulturpersonligheter som kommer till krigszonen, till sjukhusen för att stödja soldater och officerare, de frivilliga som hjälper fronten och civila, journalisterna, framför allt krigskorrespondenterna som tar risker i frontlinjen för att berätta sanningen för hela världen, de ryska traditionella religionernas själasörjare, militärprästerna vars kloka ord stöder och inspirerar.

Ett särskilt ord till invånarna i folkrepublikerna Donetsk och c samt i regionerna Zaporozje och Cherson. Ni själva, kära vänner, ni avgjorde er framtid i folkomröstningar och gjorde ett beslutsamt val, trots hot och terror från nynazister, vid en tidpunkt då fientligheter rasade i närheten. Inget var och inget kan vara fastare än er 11 beslutsamhet att vara med Ryssland, med ert hemland.

(Applåder.) Jag vill betona att detta är publikens reaktion adresserad till invånarna i folkrepublikerna Donetsk och Lugansk, Zaporozje och Cherson. Ännu en gång ett stort tack till dem alla.

Vi har redan påbörjat och kommer att genomföra ett storskaligt program för socioekonomiskt återuppbyggande och utveckling av dessa nya federala subjekt (not 1). Det omfattar rekonstruktion av företag och arbetstillfällen, hamnarna vid Azovska sjön, som återigen har blivit ett innanhav i Ryssland, och byggandet av nya moderna vägar, som vi gjort på Krim, som nu har en tillförlitlig landförbindelse med hela Ryssland. Vi kommer definitivt att genomföra alla dessa planer med våra gemensamma ansträngningar.

I dag ger landets regioner direkt stöd till städerna, distrikten och tätorterna i folkrepublikerna Donetsk och Lugansk, liksom Zaporozje- och Cherson-regionerna, och de gör det på ett uppriktigt sätt, som riktiga bröder och systrar. Nu är vi tillsammans igen, så vi har blivit ännu starkare och vi kommer att göra allt för att återställa den efterlängtade freden i vårt land och garantera vårt folks säkerhet.

För detta, för sina förfäder, för sina barns och barnbarns framtid, för återupprättandet av historisk rättvisa, för återföreningen av vårt folk, kämpar idag våra soldater, våra hjältar.

Kära vänner, jag ber er att hedra minnet av våra stridskamrater som gett sina liv för Ryssland, liksom minnet av de civila, äldre, kvinnor och barn som dött under beskjutning av nynazister och exekutionsskyttar.

(En tyst minut.) Tack.

Vi förstår alla, och jag förstår hur outhärdligt svårt det är för hustrur, söner och döttrar till stupade soldater och deras föräldrar som uppfostrat värdiga försvarare av fosterlandet – som Krasnodons unga garde(not 2), de unga män och kvinnor som kämpade mot nazismen under det stora fosterländska kriget och försvarade Donbass. Deras mod, ståndaktighet, stora mod och uppoffringar är fortfarande ihågkomna av hela Ryssland i dag.

Det är vår plikt att stödja familjer som har förlorat släktingar, sina nära och kära, och hjälpa dem att uppfostra sina barn och ge dem en utbildning och ett yrke. Familjen till varje deltagare i den särskilda militära operationen måste ägnas ständig uppmärksamhet, omsorg och heder. Deras behov bör tillgodoses omedelbart och utan byråkrati.

Jag föreslår att en särskild statlig fond inrättas. Fondens uppgift kommer att vara att ge målinriktat, personligt stöd till familjer till stupade soldater och veteraner från den särskilda militära operationen. Den ska samordna socialt, medicinskt och psykologiskt stöd, lösa frågor om sanatoriebehandling och rehabilitering samt hjälpa till med utbildning, idrott, sysselsättning, entreprenörskap, yrkesmässig utveckling eller att skaffa sig ett nytt yrke. En separat och viktig uppgift för fonden är att organisera långtidsvård i hemmet och högteknologiska proteser för alla som behöver det.

Jag ber regeringen att tillsammans med statsrådets kommission för socialpolitik och regionerna lösa alla organisatoriska frågor så snart som möjligt.

Den statliga fondens arbete bör vara öppet och behandlingen av ansökningar vara enkel, enligt principen att ett kontor löser allt, utan byråkrati och krångel. Varje familj, jag betonar, varje familj till en avliden person, varje veteran bör tilldelas en personlig socialarbetare, en samordnare, som löpande hand om de frågor som uppstår. Jag vill understryka att fondens redan i år bör börja fungera i alla Ryska federationens regioner.

Vi har redan vidtagit åtgärder för att stödja veteraner från det stora fosterländska kriget, veteraner från stridsoperationer och deltagare i lokala konflikter. Jag tror att den statliga fond som jag nämnde i framtiden också skulle kunna ta hand om dessa viktiga frågor. Vi måste arbeta med detta, och jag ber regeringen att göra det.

Jag vill betona att inrättandet av en särskild fond inte befriar andra strukturer och förvaltningsnivåer från deras ansvar. Jag förväntar mig att alla federala myndigheter, regioner och kommuner fortsätter att ägna största möjliga uppmärksamhet åt veteraner, soldater och deras familjer. I detta sammanhang vill jag tacka cheferna för våra federationssubjekt, borgmästarna och regioncheferna, som ständigt träffar människor, reser runt och även besöker stridslinjen för att och stödja sina landsmän.

Jag vill särskilt betona att idag är det yrkesmilitärer, mobiliserade och frivilliga tillsammans som bär frontens vedermödor – det handlar om förnödenheter och utrustning, om penningbidrag och försäkringsutbetalningar i samband med skador och om medicinsk vård. Emellertid vittnar hänvändelser till den militära åklagarmyndigheten och till ombudsmannen för mänskliga rättigheter, som jag liksom guvernörerna, vilka i sin tur rapporterar till mig, -får kännedom om, att alla dessa frågor inte har lösts. Det är nödvändigt att reda ut varje enskilt fall.

Och en sak till: tjänstgöring i det särskilda militära insatsområdet – det vet alla mycket väl – är förenat med enorma fysiska och psykiska påfrestningar, med dagliga risker för hälsa och liv. Därför anser jag att det är nödvändigt att införa en regelbunden ledighet på minst 14 dagar och minst en gång var sjätte månad för mobiliserade soldater och all militär personal, för alla deltagare i de särskilda militära operationen, inklusive frivilliga, utan hänsyn till restid, så att varje soldat har möjlighet att besöka sin familj, att vara nära sina 14 släktingar och älskade.

Kära kollegor! Som ni vet har presidentens dekret godkänt de väpnade styrkornas uppbyggnads- och utvecklingsplan för 2021-2025.

Arbetet med att genomföra den pågår och nödvändiga anpassningar görs. Jag vill betona att vi måste bygga våra framtida åtgärder för att stärka armén och marinen samt den pågående och framtida utvecklingen av de väpnade styrkorna på den verkliga stridserfarenhet som vi får under den särskilda militära operationen. Den är oerhört viktigt för oss, dessutom absolut ovärderligt.

Nu är till exempel de ryska kärnvapenstyrkorna till över 91 procent, 91,3 procent, utrustade med de senaste systemen. Och nu måste vi, upprepar jag, med hänsyn till de erfarenheter vi har gjort nå samma höga kvalitetsnivå i alla delar av de väpnade styrkorna.

Officerare och sergeanter som har visat sig vara kompetenta, moderna och beslutsamma befälhavare – och det finns väldigt många sådana – kommer att befordras till högre befattningar på prioriterad basis, skickas till militära universitet och akademier och tjäna som en kraftfull personalreserv för de väpnade styrkorna. Och naturligtvis måste de vara efterfrågade på alla regeringsnivåer. Jag vill helt enkelt fästa mina kollegers uppmärksamhet på detta. Detta är mycket viktigt.

Människor måste förstå att deras bidrag till försvaret av fosterlandet värderas av fosterlandet.

Vi kommer aktivt att införa den mest avancerade tekniken för att förbättrar arméns och marinens kvalitativa potential. Sådan utveckling och modeller för vapen och utrustning finns inom alla områden. Många av dem är avsevärt överlägsna sina utländska motsvarigheter. Vår uppgift är nu att inleda mass- och serietillverkning av dem. Vi gör detta hela tiden, på vår egen ryska vetenskapliga och industriella bas, vill jag betona, tack vare aktivt deltagande av små och medelstora högteknologiska företag i utförandet av statliga 15 försvarsorder.

I våra fabriker, designbyråer och forskningsteam arbetar idag både erfarna specialister och ett ökande antal unga människor som är begåvade, kvalificerade och fast beslutna att göra ett genombrott, i enlighet med de ryska vapentillverkarnas tradition – att göra allt för att vinna.

Vi kommer definitivt att stärka garantierna för arbetskraften.

Detta gäller även löner och social trygghet. Jag föreslår att vi lanserar ett särskilt program för förmånliga hyresbostäder för anställda inom det militärindustriella komplexet. Hyran för dem kommer att vara betydligt lägre än på marknaden, eftersom en betydande del av kostnaderna kommer att täckas av staten.

Vi har verkligen diskuterat denna fråga med regeringen. Jag ger er i uppdrag att utarbeta alla detaljer i detta program och att utan dröjsmål börja bygga sådana hyresbostäder, först och främst naturligtvis i städerna – våra viktiga försvars-, industri- och forskningscentrum.

Kära kollegor! Västvärlden har som sagt inte bara öppnat en militär, informationsmässig utan också en ekonomisk front mot oss.

Men den har inte åstadkommit något och kommer inte att åstadkomma något någonstans. Dessutom straffar initiativtagarna till sanktionerna sig själva: de har orsakat prisökningar i sina egna länder, förlust av arbetstillfällen, nedläggning av företag och en energikris, och de säger till sina medborgare – vi kan höra det – att det är ryssarnas fel.

Vilka medel har använts mot oss i denna sanktionsaggression? De försökte bryta ekonomiska band till ryska företag, avskärma det finansiella systemet från kommunikationskanaler för att krossa vår ekonomi, beröva oss tillgång till exportmarknader och därigenom slå mot våra inkomster. Detta inbegriper stöld – det finns inget annat sätt att uttrycka det – av våra 16 valutareserver, försök att få rubeln att kollapsa och framkalla en förödande inflation.

Återigen är de antiryska sanktionerna bara ett medel för att nå ett mål. Och målet, som de västerländska ledarna själva förklarar – direkt citat – är att "få våra medborgare att lida". "Få dem att lida" – sådana humanister! De vill få folket att lida och därigenom destabilisera vårt samhälle inifrån.

Men deras beräkningar gick inte i uppfyllelse – den ryska ekonomin och det ryska styrelseskicket visade sig vara mycket starkare än vad man trodde i väst. Tack vare regeringens, parlamentets, centralbankens, federationssubjekten och naturligtvis näringslivet och arbetskollektiven har vi tillsammans säkrat en hållbar ekonomisk situationen, skyddat medborgarna, räddat arbetstillfällen, förhindrat varubrist på marknaden, inklusive av nödvändighetsvaror, stöttat det finansiella systemet och de företagare som investerar i utvecklingen av sina företag och därmed i landets utveckling.

Redan i mars förra året lanserades därför ett åtgärdspaket för att stödja näringslivet och ekonomin till ett sammanlagt belopp av omkring en biljon rubel (not 3). Jag vill påpeka att detta inte är en emissionspolitik, för allt i vårt land sker på en solid marknadsbas.

I slutet av 2022 minskade bruttonationalprodukten.

[Premiärminister] Michail Vladimirovitj [Misjustin] ringde och sa: Jag vill att du talar om detta. I går, tror jag, kom denna information ut, och precis i tid, som sig bör, allt enligt planerna.

Ni minns att man förutspådde oss en ekonomisk nedgång på 20-25 procent, eller tio procent. Alldeles nyligen sade vi att det skulle bli 2,9 – jag sade 2,9. Lite senare 2,5. Bruttonationalprodukten sjönk med 2,1 procent under 2022 – detta är de senaste uppgifterna. Låt mig samtidigt påminna er om att man i februari och mars i fjol förutsade en ekonomins kollaps för oss.

Det ryska näringslivet har återuppbyggt logistiken och stärkt banden med ansvarsfulla, förutsägbara partner – och det finns många sådana. De utgör majoriteten i världen.

Jag vill påpeka att den ryska rubelns andel av våra internationella betalningar fördubblades jämfört med december 2021 till en tredjedel, och tillsammans med vänskapligt sinnade länders valutor är den mer än hälften.

Tillsammans med våra partner kommer vi att fortsätta att arbeta för ett stabilt och säkert system för internationella betalningar, oberoende av dollarn och andra västerländska reservvalutor, som oundvikligen kommer att förlora sin universella karaktär under de västerländska eliternas och de västerländska härskarnas politik. Det åstadkommer de själva. Det är inte vi som minskar användningen av dollar eller andra så kallade universella valutor – det ger de egenhändigt.

Ni vet att det finns ett vanligt uttryck: vapen i stället för smör. Landets försvar är naturligtvis den viktigaste prioriteringen, men när vi löser strategiska uppgifter på detta område får vi inte upprepa tidigare misstag, vi får inte förstöra vår egen ekonomi. Vi har allt vi behöver för att garantera säkerheten och skapa förutsättningar för landets stadiga utveckling. Det är enligt denna logik vi handlar och så kommer vi att fortsätta.

Det finns många grundläggande civila sektorer i den nationella ekonomin som inte alls minskade sin produktion i fjol, utan ökade den även avsevärt. För första gången i vårt lands moderna historia översteg volymen färdigställda bostäder 100 miljoner kvadratmeter.

När det gäller vår jordbruksproduktion uppvisade den tvåsiffriga tillväxtsiffror i fjol.

Tack för det, vi bugar oss för våra jordbruksproducenter.

Ryska jordbrukare bärgade en rekordskörd: över 150 miljoner ton spannmål, varav över 100 miljoner ton vete. I slutet av jordbruksåret, det vill säga den 30 juni 2023, kommer vi att kunna uppnå en totala spannmålsexport till 55-60 miljoner ton.

För 10-15 år sedan verkade något sådant vara en saga, en helt orealistisk plan. Om ni minns – och säkert minns några här, den tidigare vice premiärministern och jordbruksministern här – att vi för inte så länge sedan bärgade 60 miljoner totalt – år efter år, och nu kommer 55-60 miljoner att vara enbart exportpotential. Jag är övertygad om att vi har alla möjligheter till ett liknande genombrott på andra områden.

Vi har inte haft någon nedgång på arbetsmarknaden, tvärtom har vi i dagens läge lyckats minska arbetslösheten. Med så stora svårigheter på alla sidor som idag är vår arbetsmarknad stabilare än tidigare. Kom ihåg att före pandemin var vår arbetslöshet 4,7 procent, men nu är den 3,7, tror jag. Herr talman, vad är 3,7? 3,7 är en historiskt låg nivå.

Återigen, Rysslands ekonomi övervann riskerna. Ja, många av dessa risker var omöjliga att beräkna i förväg och vi var tvungna att reagera bokstavligen på stående fot, när problemen uppstod. Både på regeringsnivå och på företagsnivå fattades beslut så snabbt som möjligt. Jag noterar att privata initiativ och små och medelstora företag spelade en stor roll här. Vi undvek överdriven administrativ reglering och en skev överbetoning av den statliga ekonomin.

Vad är det mer som är viktigt? Den ekonomiska nedgången i fjol registrerades enbart under det andra kvartalet – redan under det tredje och fjärde kvartalet återkom tillväxten. Vi har faktiskt gått in i en ny cykel av ekonomisk tillväxt. Enligt experter blir dess modell och struktur kvalitativt annorlunda. Nya och lovande globala marknader, däribland APR [Asien- Stillahavsregionen], vår egen inhemska 19 marknad, vår vetenskapliga, tekniska och mänskliga resursbas träder i förgrunden: inte leverans av råvaror till utlandet, utan produktion av varor med högt förädlingsvärde. Detta gör det möjligt för oss att frigöra Rysslands enorma potential på alla områden.

En kraftig ökning av den inhemska efterfrågan förutspås redan i år. Jag är övertygad om att våra företag kommer att utnyttja detta tillfälle att öka produktionen, tillverka de mest populära produkterna och ta de nischer som har blivit lediga eller som håller på att bli lediga efter att västerländska företag har lämnat landet.

I dag ser vi hela bilden, vi förstår de strukturella problem som vi måste lösa inom logistik, teknik, ekonomi och mänskliga resurser. Vi har ständigt talat mycket om behovet av att förändra strukturen i vår ekonomi under de senaste åren, och nu är dessa förändringar en vital nödvändighet, och det förändrar situationen, och i det här fallet till det bättre. Vi vet vad som måste göras för att säkerställa Rysslands stadigt progressiva utveckling, en suverän, oberoende utveckling, trots alla yttre påtryckningar och hot, med en pålitlig garanti för statens säkerhet och intressen.

Jag vill betona att poängen med vårt arbete inte är att anpassa oss till de rådande förhållandena. Det strategiska målet är att föra vår ekonomi till nya gränser. Allting förändras nu, och det sker mycket, mycket snabbt. Detta är en tid av utmaningar, men också av möjligheter – i dag är det verkligen så, och vår framtid beror på hur vi tillvaratar dem. Vi måste undanröja alla motsättningar, formaliteter, allt missnöje, alla missförstånd och annat nonsens mellan olika myndigheter. Allt för saken, allt för resultatet – det är det som allt måste inriktas på.

Att det startas framgångsrika ryska företag, små familjeföretag, är redan det en seger. Öppnandet av moderna fabriker och kilometer efter kilometer av nya vägar är en seger. En ny skola eller ett nytt daghem är en seger. Vetenskapliga upptäckter och ny teknik – det är naturligtvis också en seger. Vars och ens bidrag till den gemensamma framgången, det är det som är viktigt.

Vilka områden bör statens, regionernas och det inhemska näringslivets partnerskapsarbete inriktas på? För det första kommer vi att utöka lovande utländska ekonomiska förbindelser och bygga nya logistikkorridorer. Vi har redan beslutat att förlänga motorvägen Moskva-Kazan till Jekaterinburg, Tjeljabinsk och Tiumen, och i framtiden till Irkutsk och Vladivostok med tillgång till Kazakstan, Mongoliet och Kina, vilket också kommer att utvidga våra ekonomiska förbindelser med de sydostasiatiska marknaderna avsevärt.

Vi kommer att utveckla hamnarna i Svarta havet och Azovska sjön. Vi kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt den internationella nord-sydliga korridoren. Redan i år kommer fartyg med ett djupgående på minst 4,5 meter att kunna passera kanalen från Volga till Kaspiska havet. Detta kommer att öppnas nya vägar för affärssamarbete med Indien, Iran, Pakistan och länderna i Mellanöstern. Vi kommer att fortsätta att utveckla denna korridor.

Våra planer omfattar en påskyndad modernisering av järnvägens östra riktning, den transsibiriska järnvägen och stambanan Bajkal-Amur, och öka kapaciteten i Nordostpassagen. Detta medger inte bara ytterligare godstrafik, utan lägger också en grund för att lösa de allnationella uppgifterna att utveckla Sibirien, Arktis och Fjärran Östern.

Den regionala infrastrukturen, infrastrukturutvecklingen, inklusive kommunikation, telekommunikation och vägnät, kommer att få en stark stimulans. Till nästa år, 2024, kommer minst 85 procent av vägarna i landets största tätorter, liksom mer än hälften av de regionala och interkommunala vägarna, att vara i standardskick. Jag 21 är övertygad om att vi kommer att klara detta.

Vi kommer också att fortsätta programmet för gratis införande av gas. Det har redan beslutats att utvidga det till sociala inrättningar: daghem och skolor, kliniker, sjukhus, läkar- och förlossningsstationer. Och för medborgarna kommer detta program nu att fungera permanent: de kommer alltid att kunna ansöka om anslutning till gasnätet.

Från och med i år inleds ett omfattande program för att bygga och reparera bostäder och försörjningssystem. Man planerar att investera minst 4,5 biljoner rubel4 på detta område under tio år. Vi vet hur viktigt detta är för medborgarna och hur försummat detta område är – vi måste arbeta, och vi kommer att göra det. Det är viktigt att programmet får en stark start på en gång, så jag ber regeringen att se till att det får en stabil finansiering.

För det andra måste vi avsevärt utöka den ryska ekonomins tekniska kapacitet och se till att den inhemska industrin växer.

Ett verktyg för industriella hypotekslån har lanserats, och nu kan man ta en förmånlig kredit inte bara för att köpa produktionsanläggningar utan också för att bygga eller modernisera dem. Beloppet för ett sådant lån har diskuterats många gånger och man har velat öka det. 500 miljoner rubel som en anständig övre gräns är inte illa. Det ges till tre eller fem procents ränta i upp till sju år. Jag tycker att det är ett mycket bra program och det bör utnyttjas.

Sedan har vi i år har även infört ett nytt system för industriella kluster, med minskad skattemässig och administrativ börda för de etablerade företagen, och efterfrågan på deras innovativa produkter, som just nu är på väg in på marknaden, stöds av långsiktiga beställningar och subventioner från staten.

Dessa åtgärder beräknas ge mer än tio biljoner rubel i produktion fram till 2030, med förväntade investeringar på omkring två biljoner rubel redan i år. Observera att detta inte bara är prognoser, utan tydligt fastställda riktmärken.

Det är därför jag ber regeringen att påskynda lanseringen av dessa projekt så mycket som möjligt, att erbjuda systemiska stödåtgärder, inklusive skatteincitament. Jag vet att finanssektorn inte tycker om att ge förmåner, och jag delar delvis denna ståndpunkt: skattesystemet bör vara enhetligt, utan nischer och undantag – men det krävs ett kreativt tillvägagångssätt i det här fallet.

Från och med i år kan ryska företag till exempel minska sin vinstskatt om de köper avancerade inhemska IT-lösningar och produkter som använder artificiell intelligens. Dessutom beaktas dessa kostnader med en högre koefficient, en och en halv gång de faktiska kostnaderna. Med andra ord, för varje rubel som företaget investerar i inköp av sådana produkter som jag just har nämnt, finns det ett skatteavdrag på en och en halv rubel.

Jag föreslår att en sådan skattebefrielse utvidgas till att generellt omfatta inköp av rysk högteknologisk utrustning. Jag ber regeringen att lägga fram förslag om en förteckning över sådan utrustning uppdelad på branscher där den används och om förfarandet för att bevilja skattebefrielsen. Detta är en bra lösning som kommer att vitalisera ekonomin.

För det tredje är den viktigaste frågan på dagordningen för ekonomisk tillväxt nya finansieringskällor för investeringar, och vi talar mycket om det också.

Tack vare Rysslands starka betalningsbalans behöver man inte låna utomlands, buga sig och tigga om pengar för att sedan tvingas föra en lång dialog om vad, hur mycket och på vilka villkor man ska betala tillbaka. Inhemska banker arbetar stabilt och hållbart och har en solid säkerhetsmarginal.

Under 2022 ökade volymen banklån till företagssektorn. Det fanns många farhågor om detta, men en tillväxt har registrerats och ökningen ligger på 14 procent, vilket är mer än 2021, och det trots den militära operationen. År 2021 var den 11,7 procent och nu är den 14 procent. Hypoteksportföljen har också ökat med 20,4 procent.

Utvecklingen fortsätter.

I fjol gick banksektorn som helhet med vinst. Ja, den var inte lika stor som tidigare år, men den var hygglig: en vinst på 203 miljarder rubel. Detta är också en indikator på hållbarheten i Rysslands finanssektor.

Enligt uppskattningar kommer inflationen i Ryssland att ligga nära målnivån på fyra procent redan under andra kvartalet i år.

Låt mig påminna er om att inflationen i vissa EU-länder redan är 12, 17 och 20 procent, i vårt land är den fyra, ja, fem procent – centralbanken och finansministeriet håller på att reda ut det sinsemellan, men den kommer att hamna nära målnivån. Med tanke på den positiva dynamiken i denna och andra makroekonomiska parametrar skapas objektiva förutsättningar för att sänka de långfristiga utlåningsräntorna i ekonomin, vilket innebär att krediterna för den reala sektorn bör bli mer tillgängliga.

Överallt i världen är medborgarnas långsiktiga sparande en viktig källa till investeringsresurser, och vi måste också stimulera deras inflöde till investeringssfären. Jag vill be regeringen att påskynda framläggandet av lagförslag till statsduman för att inleda ett relevant statligt program redan i april i år.

Det är viktigt att skapa ytterligare förutsättningar för medborgarna att investera pengar och tjäna pengar hemma, inom landet. Samtidigt är det nödvändigt att garantera säkerheten för medborgarnas investeringar i frivilligt pensionssparande. Det bör finnas samma mekanism som i bankernas system för insättningsförsäkring. Jag påminner er om att sådana insättningar upp 24 till 1,4 miljoner rubel är försäkrade av staten och att deras avkastning är garanterad. Jag föreslår en fördubbling av beloppet för frivilligt pensionssparande – upp till 2,8 miljoner rubel. Vi måste också skydda människors investeringar i andra långsiktiga investeringsinstrument, även mot finansiella mellanhänders eventuella konkurs.

Det behövs separata lösningar för att locka kapital till snabbväxande och högteknologiska företag. I det syftet introduceras stöd för inhemska börsintroduktioner, inklusive skatteincitament för både företag och köpare av sådana aktier.

Den viktigaste beståndsdelen i ekonomisk suveränitet är näringsfriheten. Låt mig upprepa: det privata näringslivet har, mot bakgrund av externa försök att hålla Ryssland tillbaka, visat att det vet hur man anpassar sig till den snabbt föränderliga konjunkturen och säkerställer ekonomisk tillväxt i en svår miljö. Därför bör vi stödja varje företagsinitiativ som syftar till att gynna landet.

I det avseendet anser jag att det är rätt att återigen ta upp frågan om att se över ett antal straffrättsliga normer i samband med så kallade ekonomiska brott. Naturligtvis bör staten kontrollera vad som händer på detta område. Vi kan inte tillåta normlöshet på detta område, men det finns ingen anledning att gå för långt. Det är nödvändigt att gå mer aktivt mot den avkriminalisering som jag nämnde. Jag litar på att regeringen tillsammans med parlamentet, de brottsbekämpande myndigheterna och företagssammanslutningarna konsekvent och grundligt kommer att genomföra detta arbete.

Samtidigt ber jag regeringen att i nära kontakt med parlamentet föreslå ytterligare åtgärder för att påskynda processen med att "av-offshorisera" ekonomin. Företagen, framförallt inom nyckelsektorer och industrier, bör verka inom rysk jurisdiktion – detta är den grundläggande principen.

Och låt mig, kära kolleger, göra en liten filosofisk utvikning i detta sammanhang, något som jag särskilt vill säga.

Vi minns vilka problem och obalanser den sena sovjetiska ekonomin hade. Så efter Sovjetunionens och planekonomins kollaps, i 90-talets kaos, började landet skapa en ekonomi byggd på marknadsrelationer och privategendom – och det var på det hela taget rätt. Förebilden var i stor utsträckning västländerna – som ni vet hade de massor med rådgivare här – och det verkade räcka med att helt enkelt kopiera deras modeller. Jag minns att de tvistade sinsemellan – européerna med amerikanerna – om hur man skulle utveckla den ryska ekonomin.

Och vad blev resultatet? Vår nationella ekonomi blev i stor utsträckning inriktad på västvärlden, främst i egenskap av råvarukälla.

Det fanns naturligtvis olika nyanser, men på det hela taget som en råvarukälla. Orsakerna till detta är också tydliga: det nya, framväxande ryska näringslivet var naturligtvis, precis som alla företag i alla andra länder, i första hand inriktat på att göra vinster, och snabba och enkla sådana dessutom. Och vad gav det? Just denna försäljning av resurser: olja, gas, metaller, timmer.

Få människor tänkte på det, eller också fanns det kanske inga möjligheter att investera långsiktigt, så andra, mer sofistikerade sektorer av ekonomin blev underutvecklade. Och för att bryta denna negativa trend – som alla såg mycket väl, i alla regeringar – krävdes det åratals anpassning av skattesystemet och omfattande offentliga investeringar.

Vi har åstadkommit verkliga, synliga förändringar här. Ja, det finns ett resultat, men återigen måste vi ta hänsyn till den situation som näringslivet, särskilt storföretagen, har utvecklats i. Tekniken fanns i väst, billigare finansieringskällor och lönsamma marknader fanns i väst, så naturligtvis började också kapitalet att strömma dit. I stället för att utöka produktionen, köpa utrustning och teknik och 26 skapa nya arbetstillfällen här i Ryssland användes pengarna tyvärr till att köpa utländska egendomar, yachter och lyxfastigheter.

Ja, sedan började de naturligtvis investera i utveckling också, men i det första skedet strömmade allting dit, i stor utsträckning för konsumtionsändamål. Och där det finns rikedomar finns det naturligtvis barn, som får utbildning, lever sina liv och har sin framtid där. Det var mycket svårt, nästan omöjligt för staten att övervaka och förhindra denna utveckling – vi levde i ett fri marknadsparadigm.

Den senaste tidens händelser har på ett övertygande sätt visat att bilden av västvärlden som en säker hamn och en fristad för kapital har visat sig vara en chimär, en bluff. Och de som inte insåg detta i tid, som bara såg Ryssland som en inkomstkälla och planerade att huvudsakligen leva utomlands, förlorade mycket: de blev helt enkelt bestulna där, och även deras lagligt intjänade pengar togs ifrån dem.

En gång sa jag som ett skämt – det kanske många av er kommer ihåg – till ryska affärsmän: ni kommer att tröttna på att slita hårt och springa genom domstolar och västliga tjänstemäns kontor för att rädda era pengar. Och det var precis så det blev.

Nu vill jag lägga till en mycket viktig – enkel, men mycket viktig – sak: ingen av landets vanliga medborgare, tro mig, tyckte synd om dem som förlorade sina pengar i utländska banker, tyckte inte synd om dem som förlorade sina yachter, sina palats utomlands och så vidare och så vidare. I sina kökssamtal mindes folk förmodligen privatiseringen på 90-talet, då företag som skapats av hela landet såldes för en spottstyver, och den demonstrativa vräkiga lyxen hos den så kallade nya eliten.

Det finns en annan principiellt viktig sak. Under alla år som gått sedan Sovjetunionens sammanbrott har västvärlden inte övergivit sina försök att bränna ned de postsovjetiska staterna till grunden och framförallt göra slut på Ryssland som den största överlevande delen av vår historiska statliga sfär. De har uppmuntrat och skickat internationella terrorister mot oss, provocerat fram regionala konflikter längs våra gränser, ignorerat våra intressen och hållit tillbaka och tryckt ned oss ekonomiskt.

Och den ryska storföretagsamheten – som jag säger allt detta till – ansvarar för driften av strategiska företag, för tusentals arbetskollektiv och bestämmer den sociala och ekonomiska situationen i många regioner. När cheferna och ägarna till sådana företag blir beroende av regeringar som för en ogästvänlig politik gentemot Ryssland är det ett stort hot mot oss, en fara – en fara för vårt land. En sådan situation kan inte tolereras.

Ja, alla har ett val: vissa vill leva sina dagar i en beslagtagen villa med spärrade konton och försöker hitta en plats i någon attraktiv västerländsk huvudstad eller på någon semesterort eller någon annan varm plats utomlands – det är varje persons rättighet, det är inget som vi ens ifrågasätter. Men det är dags att förstå att för västvärlden har sådana människor varit och kommer att förbli andra rangens utomstående som man kan göra vad som helst med, och pengar, kontakter och köpta titlar som grevar, baroner eller borgmästare kommer inte alls att hjälpa dem. De måste förstå att de där tillhör en andra klass.

Men det finns ett annat val: att vara med sitt hemland, att arbeta för sina landsmän, inte bara för att öppna nya företag utan också för att förändra livet runt omkring dig – i sina städer, i sina byar, i sitt land. Och vi har många sådana entreprenörer, sådana riktiga kämpar i affärslivet – det är de som kommer att driva det inhemska näringslivets framtid. Alla måste förstå att både källorna till välstånd och framtiden måste finnas här, i deras hemland, i Ryssland.

Och då kommer vi verkligen att skapa en stark,  självförsörjande ekonomi som inte stänger av sig från världen utan utnyttjar alla sina konkurrensfördelar. Det ryska kapitalet, de pengar som genereras här, bör arbeta för landet, för dess nationella utveckling.

I dag har vi enorma utsikter när det gäller utvecklingen av infrastruktur, tillverkning, inhemsk turism och många andra sektorer.

Jag vill att de som har mött västvärldens vargaktiga vanor ska lyssna på mig: det är meningslöst och framför allt utsiktslöst att försöka springa runt med utsträckt hand, att krypa och tigga om pengar, särskilt nu när man är väl medveten om vem man har att göra med. Det är ingen idé att klamra sig fast vid det förflutna och försöka komma över pengar i domstol eller be om dem. Ni måste ändra era liv och ert arbete, desto mer som ni är starka människor som har gått igenom en svår skola i livet – jag talar till företrädare för våra företag som jag i många fall känner personligen sedan många år tillbaka.

Starta nya projekt, börja tjäna pengar och investera i Ryssland, investera i företag och jobb, hjälpa skolor och universitet, vetenskap och hälsovård, kultur och sport. Det är så ni kommer att mångfaldiga ert kapital och förtjäna människors erkännande och tacksamhet i den kommande generationen, och staten och samhället kommer säkert att stödja dig.

Vi kommer att betrakta det som en välgärning för vårt näringsliv och organisera arbetet i den nödvändiga riktningen.

Kära kollegor! Ryssland är ett öppet land och samtidigt en särpräglad civilisation. Det finns inget krav på exklusivitet och överlägsenhet i detta uttalande, men denna civilisation är vår – det är det viktigaste. Den har vi fått av våra förfäder, och vi måste bevara den för våra ättlingar och föra den vidare.

Vi kommer att utveckla samarbetet med vänner, med alla som är beredda att arbeta tillsammans, vi kommer att ta till oss det bästa av dem, men framför allt kommer vi att förlita oss på vår egen  potential, på det ryska samhällets kreativa energi, på våra egna traditioner och värderingar.

Och här vill jag tala om vårt folks karaktär: de har alltid utmärkt sig genom sin generositet, sin själsliga generositet, sin barmhärtighet och sitt medlidande, och Ryssland som land återspeglar helt och hållet i sig självt dessa egenskaper. Vi vet hur vi ska vara vänner, hålla vårt ord, aldrig svika någon och alltid stödja någon i en svår situation, och vi tvekar aldrig att rycka in och hjälpa dem som har problem.

Alla minns hur vi var de första under pandemin som faktiskt gav stöd till vissa europeiska länder, däribland Italien och andra länder, under de svåraste veckorna av covidutbrottet. Glöm inte heller att vi kom Syrien och Turkiet till hjälp efter jordbävningen.

Det är Rysslands folk som är grunden för landets suveränitet och källan till makt. Våra medborgares rättigheter och friheter är okränkbara, de garanteras av konstitutionen, och trots yttre utmaningar och hot kommer vi inte att tumma på dem.

I detta avseende vill jag betona att både de lokala och regionala valen i september i år och presidentvalet 2024 kommer att hållas i strikt överensstämmelse med lagen och med respekt för alla demokratiska och konstitutionella förfaranden.

Val gäller alltid olika sätt att lösa sociala och ekonomiska problem. Samtidigt är de ledande politiska krafterna konsoliderade och enade om det viktigaste och mest grundläggande för oss alla, nämligen folkets säkerhet och välbefinnande, suveränitet och nationella intressen.

Jag vill tacka er för en sådan ansvarsfull och fast hållning och påminna er om patrioten och statsmannen Pjotr Arkadjevitj Stolypins ord – de uttalades i statsduman för mer än hundra år sedan, men de är helt i samklang med vår tid. Han sade: "För att försvara Ryssland måste vi alla gå samman, samordna våra ansträngningar, våra skyldigheter och våra rättigheter för att upprätthålla en historisk högsta rättighet – Rysslands rätt att vara starkt".

Bland de frivilliga som nu står i frontlinjen finns medlemmar av statsduman och regionala parlament, företrädare för verkställande myndigheter på olika nivåer, kommuner, städer, distrikt och landsbygdsområden. Alla parlamentspartier och ledande offentliga sammanslutningar deltar i insamlingen av humanitära förnödenheter och hjälper frontlinjen.

Tack igen – tack för en sådan patriotisk inställning.

De lokala självförvaltningarna, som är den offentliga myndighetsnivå som ligger närmast medborgarna, spelar en enorm roll när det gäller att stärka det civila samhället och lösa vardagsproblem.

Förtroendet för staten som helhet, medborgarnas sociala välbefinnande och deras tilltro till en framgångsrik utveckling av hela landet beror till stor del på deras arbete.

Jag ber presidentadministrationen att tillsammans med regeringen lägga fram förslag om att skapa instrument för direkt stöd till de bästa ledarkollektiven och metoderna i stora, medelstora och små kommuner.

Den fria samhällsutvecklingen förutsätter vilja att ta ansvar för sig själv, sina nära och kära och sitt land. Dessa egenskaper börjar redan i barndomen, i familjen. Och naturligtvis är utbildningssystemet och den nationella kulturen viktiga för att stärka våra gemensamma värderingar och vår nationella identitet.

Med hjälp av resurser från Presidentens stipendiefond, Fonden för kulturinitiativ, Institutet för utveckling av Internet och andra verktyg kommer staten att stödja alla former av kreativt skapande – samtida och traditionell konst, realism och avantgarde, klassiker och innovation. Det handlar inte om genrer och trender.

 Kulturen ska tjäna godhet, skönhet och harmoni, reflektera över livets ibland mycket komplicerade och motsägelsefulla frågor och, viktigast av allt, inte skada samhället utan väcka de bästa mänskliga kvaliteterna.

Utvecklingen av kultursektorn kommer att prioriteras för att återskapa fredliga förhållanden i Donbass och Novorossija. Hundratals kulturinstitutioner kommer att behöva restaureras, repareras och utrustas där, inklusive museisamlingar och byggnader, saker som ger människor möjlighet att känna att det förflutna och nuet är sammankopplade, att koppla detta till framtiden, att känna att de tillhör en gemensam kulturell, historisk och utbildningsmässig sfär i det sekelgamla, stora Ryssland.

Med hjälp av lärare, forskare och experter måste vi på allvar förbättra kvaliteten på skol- och universitetskurser i humaniora – historia, samhällskunskap, litteratur och geografi, först och främst – så att unga människor kan lära sig så mycket som möjligt om Ryssland, dess stora förflutna, vår kultur och våra traditioner.

Vi har en mycket intelligent och begåvad ung generation som är redo att arbeta för landets bästa inom vetenskap, kultur, sociala områden, affärsverksamhet och offentlig förvaltning.

För just sådana människor öppnar tävlingar som "Rysslands ledare" och "Renässansledare", som nu äger rum i de nya delarna av federationen, nya horisonter för yrkesmässig utveckling.

Jag vill notera att ett antal av vinnarna och finalisterna i dessa projekt har varit frivilliga i stridsenheter, och många arbetar nu i de befriade områdena och hjälper till att skapa ett ekonomiskt och socialt liv, samtidigt som de agerar professionellt, med beslutsamhet och mod.

Generellt sett är stridserfarenhet en skola som inget kan ersätta. Människor kommer därifrån förändrade och redo att offra sina liv för fosterlandet, oavsett var de arbetar.

Jag vill betona att de som är födda och uppvuxna i Donbass och Novorossija, som kämpat för dem, kommer att vara det viktigaste stödet och bör vara den viktigaste stöttepelaren i det övergripande arbetet med att utveckla dessa regioner. Jag vill vända mig till dem och säga: Ryssland räknar med er.

Med tanke på de enorma utmaningar som landet står inför måste vi på allvar uppdatera vår strategi för utbildningssystemet och vår politik för vetenskap och teknik.

Vid det senaste mötet i rådet för vetenskap och utbildning talade vi om behovet av att fastställa tydliga prioriteringar, att koncentrera resurserna för att uppnå specifika, fundamentalt viktiga vetenskapliga resultat, i första hand inom de områden där vi har ett bra grundarbete och som är avgörande för landets liv, däribland transport, energi, bostads- och försörjningssystem, medicin, jordbruk och industri.

Ny teknik bygger nästan alltid på grundforskning, grundforskning när den väl är genomförd, och på detta område, liksom inom kulturen – det vill jag betona – måste vi ge vetenskapsmännen och forskarna mer frihet till kreativitet. Vi kan inte tvinga in alla i en prokrustesbädd av morgondagens resultat. Grundläggande vetenskap lever enligt sina egna lagar.

Och jag skulle vilja tillägga att ställandet och lösandet av ambitiösa uppgifter är ett starkt incitament för unga människor att börja arbeta inom vetenskapen, en möjlighet att bevisa att man är en ledare, att man är bäst i världen. Och våra forskargrupper har mycket att vara stolta över.

I december i fjol träffade jag unga forskare. En av deras frågor handlade om bostäder. Det är en vardaglig fråga, men en viktig fråga. Vi har redan bostadscertifikat för unga forskare. I fjol anslogs ytterligare en miljard rubel till detta ändamål. Jag uppdrar åt regeringen att hitta reserver för att utöka detta program.

Under de senaste åren har den sekundära yrkesutbildningens prestige och anseende ökat avsevärt. Efterfrågan på utexaminerade från tekniska skolor och högskolor är enorm, kolossal.

Ni förstår, om vår arbetslöshet har sjunkit till en historiskt låg nivå på 3,7 procent betyder det att människor arbetar och att det behövs ny personal.

Jag anser att vi bör utvidga projektet Professionalism avsevärt, där utbildnings- och produktionskluster skapas, utbildningsbasen uppdateras och företag och arbetsgivare, i nära kontakt med högskolor och tekniska skolor, utformar utbildningsprogrammen utifrån ekonomins behov. Och det är naturligtvis mycket viktigt att ha mentorer med erfarenhet av verklig, komplex produktion.

Uppgiften är konkret – att under de kommande fem åren utbilda omkring en miljon kvalificerade anställda för elektronik, robotik, maskintillverkning, metallurgi, läkemedel, jordbruk och militärindustriella komplex, byggnation, transport, kärnkraft och andra industrier som är viktiga för Rysslands säkerhet, suveränitet och konkurrenskraft.

Slutligen är en mycket viktig fråga om vårt system för högre utbildning. Även här behövs betydande förändringar, med hänsyn till de nya kraven på specialister inom ekonomin, de sociala sektorerna och alla områden i vårt liv. Vi behöver en syntes av det bästa från det sovjetiska utbildningssystemet och de senaste decenniernas erfarenheter.

Därför föreslås följande.

Det första är att återgå till vårt lands traditionella grundutbildning av specialister med högre utbildning. Studietiden kan vara mellan fyra och sex år. Till och med inom samma yrke och universitet kan det erbjudas program med olika långa utbildningar, beroende på det specifika yrket, branschen och arbetsmarknadens efterfrågan.

Det andra är att om yrket kräver ytterligare utbildning, en smal specialisering, kan den unga personen fortsätta sin utbildning i ett masterprogram eller ett residensprogram.

För det tredje kommer forskarutbildningen att göras till en separat nivå inom yrkesutbildningen i syfte att förbereda personal för vetenskaplig och pedagogisk verksamhet.

Jag vill betona att övergången till det nya systemet måste ske smidigt. Regeringen kommer tillsammans med parlamentsledamöterna att behöva göra många ändringar i lagstiftningen om utbildning, arbetsmarknad och så vidare. Allt måste vara genomtänkt och utarbetat in i minsta detalj. Ungdomar, våra medborgare, bör få nya möjligheter till utbildning av hög kvalitet, sysselsättning och yrkesmässig utveckling. Jag upprepar: möjligheter, inte problem.

Och jag vill betona att de studenter som studerar nu kommer att kunna fortsätta sin utbildning inom de nuvarande programmen.

Utbildningsnivån och examensbevisen för högre utbildning för medborgare som redan har slutfört de nuvarande kandidat-, specialisteller magisterprogrammen kommer inte att revideras. De får inte förlora sina rättigheter. Jag ber den allryska folkfronten att ta alla frågor som rör förändringar i den högre utbildningen under sin särskilda kontroll.

Detta år har förklarats vara lärarens och mentorns år i Ryssland. Lärarna är direkt involverade i att bygga landets framtid, och det är viktigt att höja lärarnas profil i offentligheten, så att föräldrarna talar mer med sina barn om uppskattning av lärarna och lärarna talar mer om respekt och kärlek till föräldrarna. Låt oss alltid komma ihåg detta.

Jag skulle vilja fokusera separat på stödet till barn och ryska familjer.

Jag vill påpeka att den så kallade barnbudgeten, dvs.

budgetutgifterna för att stödja familjer, har ökat med stormsteg i Ryssland under de senaste åren. Det är den snabbast växande delen av landets viktigaste finansiella dokument, budgeten, budgetlagen. Jag vill tacka parlamentsledamöterna och regeringen för denna enhetliga, konsoliderade förståelse av våra nationella prioriteringar.

Från och med den 1 februari indexerades moderskapspenningen i Ryssland för fjolårets faktiska inflationstakt, dvs. med 11,9 procent. Ryska medborgare som är bosatta i de nya federationssubjekten har nu också rätt till denna stödåtgärd. Jag föreslår att moderskapskapital i folkrepublikerna Donetsk och Lugansk samt i regionerna Zaporozje och Cherson ska tillhandahållas familjer som har fått barn sedan 2007, det vill säga sedan programmet infördes i hela Ryssland. Jag vill påminna er om att vi tidigare fattade samma beslut för invånarna på Krim och i Sevastopol.

Vi kommer att fortsätta att genomföra storskaliga program som syftar till att förbättra de ryska familjernas välbefinnande.

Jag vill betona att regeringen och federationssubjekten har fått den särskilda uppgiften att se till att reallönerna i Ryssland ökar på ett synligt och påtagligt sätt.

En viktig indikator, en referenspunkt här, är minimilönen, vilket vi är väl medvetna om. I fjol höjdes den två gånger, totalt med nästan 20 procent.

Vi kommer att fortsätta att höja minimilönen i en takt som är högre än inflationen och löneökningarna. Sedan början av året har minimilönen indexerats med 6,3 procent.

Jag föreslår att man den 1 januari nästa år, utöver den planerade höjningen, gör ytterligare en höjning med ytterligare tio procent. Minimilönen kommer alltså att öka med 18,5 procent till 19 242 rubel.

Nu till finjusteringen av skattesystemet till förmån för ryska familjer: sedan i fjol är familjer med två eller fler barn befriade från skatt på försäljning av en bostad om de beslutar sig för att köpa en ny, större lägenhet eller ett nytt hus.

Vi måste använda oss mer av sådana verktyg – de har visat sig vara efterfrågade – så att familjerna får mer pengar i sina budgetar och kan ta itu med sina viktigaste och mest brådskande problem.

Jag föreslår en ökning av det sociala skatteavdraget för barnens utbildning från nuvarande 50 000 rubel till 110 000 rubel per år, och för föräldrarnas egen utbildning, behandling och inköp av mediciner – från 120 000 till 150 000 rubel. Staten kommer att återbetala 13 procent av dessa ökade belopp till medborgarna från den inkomstskatt de har betalat.

Och naturligtvis är det nödvändigt att inte bara höja avdragets storlek utan också att öka efterfrågan på det, så att avdraget kan ges proaktivt, snabbt och på distans, utan att det blir betungande för medborgarna.

Vidare: de ryska familjernas välbefinnande och livskvalitet, och därmed den demografiska situationen, är direkt beroende av situationen på det sociala området.

Jag vet att många av federationssubjekten är beredda att avsevärt påskynda renoveringen av social infrastruktur, kultur- och idrottsanläggningar, omlokalisering av nödbostäder och omfattande utveckling av landsbygdsområden. Denna inställning kommer säkerligen att stödjas.

Vi använder följande mekanism: regionerna kommer att kunna ta emot och använda de medel för nationella projekt som reserverats i den federala budgeten för 2024 genom räntefria lån från statskassan redan nu – de kommer automatiskt att återbetalas i april nästa år. Det är ett bra verktyg.

Vi kommer att hålla denna fråga under ständig översyn, och jag ber statsrådets ekonomi- och finanskommission att engagera sig i detta arbete.

Vi behöver inte ha bråttom och jaga volymer, särskilt inte på bekostnad av kvaliteten på de anläggningar som byggs. De extra ekonomiska resurserna bör fungera med hög effektivitet och ändamålsenlighet.

Detta är särskilt viktigt för moderniseringen av primärvården, ett storskaligt program som vi lanserade 2021. Jag ber regeringen och de regionala ledarna att inte glömma att det viktigaste kriteriet – jag har sagt det många gånger – inte är siffrorna i rapporterna, utan konkreta, synliga och påtagliga förändringar i tillgången till och kvaliteten på den medicinska vården.

Jag uppmanar också regeringen att anpassa regelverket för upphandling av ambulanser med diagnostisk utrustning. De gör det möjligt att göra läkarundersökningar och förebyggande undersökningar direkt på företag, skolor, institutioner och i avlägsna samhällen.

Vi har inlett ett stort program för att renovera skolor. I slutet av detta år kommer totalt nästan 3 500 skolbyggnader att vara sanerade. Jag vill påpeka att de flesta av dem ligger på landsbygden och att vi har gjort detta med avsikt. I år genomförs sådant arbete även i folkrepublikerna Donetsk och Lugansk samt i regionerna Cherson och Zaporozje. Det är meningsfullt och synligt, folk ser verkligen vad som händer. Detta är mycket bra.

Från och med 2025 kommer de federala medlen för renovering av förskolor, skolor, tekniska högskolor och universitet att tilldelas regionerna regelbundet och systematiskt för att undvika situationer där byggnader i princip försummas.

Vidare har vi satt upp ett meningsfullt mål att bygga mer än 1 300 nya skolor mellan 2019 och 2024. 850 av dem har redan öppnats. Ytterligare 400 planeras att tas i bruk i år. Jag ber regionerna att hålla fast vid dessa planer. Den federala finansieringen för detta program från 2019 till 2024 uppgår till nästan 490 miljarder rubel. Det är utgifter vi inte kommer att skära ner, utan helt ska stå fast vid.

I år har vi ökat volymen av lån för infrastrukturbudgetar. Vi anslår ytterligare 250 miljarder rubel – jag vill betona detta: inte som vi planerade tidigare, utan ytterligare 250 miljarder rubel för utveckling av transport, försörjning och annan infrastruktur i regionerna.

Jag uppdrar åt regeringen att utöver dessa medel avsätta ytterligare 50 miljarder rubel, som i år kommer att användas för att förnya kollektivtrafiken i federationssubjekten med hjälp av modern teknik. Jag ber att särskild uppmärksamhet ska ägnas åt småstäder och landsbygdsområden.

Vi har redan beslutat att förlänga projektet "Ren luft" fram till 2030, i syfte är att förbättra miljösituationen i stora industricentra.

Jag vill uppmärksamma såväl industriföretag som regionala och lokala myndigheter på att uppgiften att avsevärt minska de skadliga utsläppen fortfarande står på dagordningen.

Jag vill tillägga att vi har gjort goda framsteg när det gäller att reformera avfallshanteringsindustrin. Vi bygger upp vår återvinnings- och sorteringskapacitet för att gå mot en ekonomi med slutna kretslopp. Prioriteringen är att fortsätta att eliminera gamla deponier och farliga platser med ackumulerade skador. Jag ber regeringen att tillsammans med regionerna redan nu utarbeta en förteckning över ackumulerat farligt avfall som kommer att bortskaffas när det nuvarande programmet har slutförts.

Vi kommer också att fortsätta att återställa unika vattenförekomster, bland annat Bajkal och Volga, och på medellång sikt kommer vi att utvidga detta arbete till att omfatta våra floder Don,  Kama, Irtysj, Ural, Terek, Volchov och Neva samt Ilmen-sjön. Vi får inte glömma våra medelstora och små floder. Jag vill uppmärksamma alla maktnivåer på detta.

Ett lagförslag om utveckling av turism i särskilt skyddade naturområden har också utarbetats i enlighet med vad som tidigare sagts. Vi har nyligen diskuterat detta med våra kolleger i regeringen.

Det bör tydligt definiera vad som kan och inte kan byggas och var samt de allmänna principerna för ekoturismindustrin. Det är en mycket viktig fråga för vårt land. Jag ber statsduman att påskynda behandlingen av detta lagförslag.

Nu några ytterligare ord om vad som händer runt omkring oss.

Kära kollegor, jag skulle vilja fokusera på ytterligare ett ämne.

I början av februari i år kom ett uttalande från Nordatlantiska alliansen med ett de facto krav på att Ryssland, som de uttryckte det, ska återgå till att följa fördraget om minskning av strategiska vapen, inklusive att tillåta inspektioner av våra kärnvapenanläggningar. Men jag vet inte ens vad man ska kalla det.

Det är en absurd teater.

Vi vet att västvärlden var direkt inblandad i Kievregimens försök att slå till mot våra strategiska flygbaser. De drönare som användes för detta ändamål utrustades och uppgraderades med hjälp av Natos specialister. Och nu vill de också inspektera våra försvarsanläggningar? Med tanke på de rådande förhållandena i dagens konfrontation låter detta som rent nonsens.

Men – och det vill jag betona – vi har inte rätt att genomföra fullständiga inspektioner enligt detta avtal. Våra upprepade förfrågningar om att inspektera vissa platser förblir obesvarade eller avvisas på formella grunder, och vi kan inte verifiera någonting alls på den andra sidan.

Jag vill betona att USA och Nato uttryckligen säger att deras mål är att tillfoga Ryssland ett strategiskt nederlag. Kommer de efter det, som om inget har hänt, köra runt till våra försvarsanläggningar, inklusive de nyaste? För en vecka sedan undertecknade jag till exempel ett dekret om att sätta nya markbaserade strategiska missilsystem i stridstjänst. Kommer de också att sticka näsan i blöt där? Och de tror att vi bara kommer att släppa in dem? Genom att utfärda sitt kollektiva uttalande har Nato i praktiken gjort ett försök att bli part i fördraget om minskning av strategiska vapen. Vi är överens med det, för all del. Dessutom anser vi att en sådan formulering av frågan borde ha gjorts för länge sedan, eftersom Nato, låt mig påminna er, har mer än en kärnvapenmakt, Förenta staterna. Storbritannien och Frankrike har också kärnvapenarsenaler, som förbättras och utvecklas och de är också riktade mot oss – mot Ryssland. De senaste uttalandena från deras ledare bekräftar bara detta.

Vi kan och får helt enkelt inte ignorera, särskilt inte i dag, det faktum att det första fördraget om minskning av strategiska vapen ursprungligen ingicks av Sovjetunionen och Förenta staterna 1991 i en helt annan situation: en situation där det fanns mindre spänningar och mer ömsesidigt förtroende. Senare nådde våra förbindelser en nivå där Ryssland och Förenta staterna förklarade att de inte längre betraktade varandra som motståndare. Utmärkt, alltsammans var mycket bra.

Det gällande fördraget från 2010 innehåller viktiga bestämmelser om säkerhetens odelbarhet och om den direkta kopplingen mellan strategiska offensiva och defensiva vapen. Allt detta har sedan länge glömts bort, USA har dragit sig tillbaka från ABM-ördraget, som vi vet, allt detta är ett minne blott. Våra förbindelser har försämrats, vilket är mycket viktigt, och detta är helt och hållet Förenta staternas "förtjänst".

Det var de som efter Sovjetunionens kollaps började revidera resultaten av andra världskriget, bygga upp en värld i amerikansk stil där det bara finns en enda chef, en enda herre. För att göra detta började de öppet riva ner alla grunderna för världsordningen efter andra världskriget genom att förneka arvet från både Jalta och Potsdam. Steg för steg började de revidera den etablerade världsordningen, avvecklade säkerhets- och vapenkontrollsystemen och planerade och genomförde en hel serie krig runt om i världen.

Och alltsammans, jag upprepar, med ett enda mål – att bryta den arkitektur för internationella förbindelser som skapades efter andra världskriget. Detta är inte någon retorisk figur – det är så här saker och ting fungerar i praktiken, i livet: efter Sovjetunionens sammanbrott ville de fastställa sin globala dominans för alltid, utan att ta hänsyn till det moderna Rysslands intressen och andra länders intressen.

Naturligtvis har situationen i världen efter 1945 förändrats.

Nya centra för utveckling och inflytande har bildats och utvecklas snabbt. Detta är en naturlig, objektiv process som inte kan ignoreras.

Det är emellertid oacceptabelt att Förenta staterna har börjat omforma världsordningen för att passa sig själv, uteslutande i sina egna, egoistiska intressen.

Nu sänder de signaler genom Natos företrädare, de ger oss i själva verket ett ultimatum: ni, Ryssland, ska göra allt som ni har gått med på, inklusive START-avtalet, villkorslöst, så kommer vi att bete oss som vi vill. De säger att det inte finns något samband mellan STARTfrågan och till exempel konflikten i Ukraina och andra fientliga handlingar från västvärlden mot vårt land, och det finns inga rungande uttalanden om att de vill tillfoga oss ett strategiskt nederlag. Detta är antingen höjden av hyckleri och cynism eller höjden av dumhet, men 42 man kan inte kalla dem idioter – de är trots allt inte dumma människor. De vill besegra oss strategiskt och de vill gå in i våra kärnvapenanläggningar.

I detta sammanhang måste jag i dag meddela att Ryssland avbryter sitt deltagande i fördraget om minskning av strategiska vapen.

Jag upprepar att Ryssland inte drar sig ur fördraget, nej, det avbryter sitt deltagande. Men innan vi återgår till att diskutera denna fråga måste vi själva förstå vad länder i Nordatlantiska alliansen som Frankrike och Storbritannien har anspråk på och hur vi kommer att ta hänsyn till deras strategiska arsenaler, det vill säga alliansens samlade anfallsförmåga.

De har nu, genom sitt uttalande, i grund och botten anmält sitt deltagande i denna process. Så kom med då för Guds skull, vi har inget emot det. Men de har ingen anledning att försöka ljuga för alla igen, att spela rollen av förespråkare för fred och avspänning. Vi känner till alla hemligheter: vi vet att garantiperioden håller på att löpa ut för vissa typer av amerikanska kärnvapenstridsspetsar. Vi vet med säkerhet att vissa personer i Washington i detta sammanhang funderar på eventuella provsprängningar av sina kärnvapen, med tanke på att USA utvecklar nya typer av kärnvapenstridsspetsar. Det finns sådan information.

I denna situation måste det ryska försvarsministeriet och "Rosatom" se till att vara redo att testa de ryska kärnvapen. Vi kommer naturligtvis inte att vara de första att göra det, men om USA genomför ett test kommer vi också att göra det. Ingen bör ha några farliga illusioner om att den globala strategiska jämlikheten skulle kunna förstöras.

Kära kollegor! Kära medborgare i Ryssland! I dag färdas vi tillsammans på en svår och krävande väg, och vi övervinner alla svårigheter tillsammans. Det kan inte vara annorlunda, eftersom vi uppfostrades genom våra stora förfäders exempel och har en plikt att vara värdiga arvet från dem, som har förts vidare från generation till generation. Vi går bara framåt tack vare vårt engagemang för vårt hemland, vår vilja och vår enighet.

Denna enighet visade sig bokstavligen från de första dagarna av den särskilda militära operationen: hundratals frivilliga, representanter för alla folk i vårt land, kom till de militära registreringsbyråerna och värvningskontoren och bestämde sig för att stå på Donbass-försvararnas sida och kämpa för sitt hemland, för fosterlandet, för sanning och rättvisa.

Soldater från alla regioner i vårt multinationella hemland kämpar sida vid sida i frontlinjen. Deras böner är på olika språk, men de är alla för seger, för sina vapenbröder och för fosterlandet.

(Applåder.) Deras hårda arbete under krigstiden och deras bedrifter har en stark resonans i hela Ryssland. Människor stöder våra kämpar, de vill inte, de kan inte hålla sig borta. Fronten går nu genom miljontals hjärtan hos vårt folk; de skickar mediciner, kommunikationsutrustning, transporter, varma kläder, kamouflagenät och så vidare till frontlinjerna – allt som hjälper till att hålla våra pojkar vid liv.

Jag vet hur brev från barn och skolbarn värmer krigarna. De tar dem med sig till striden som sina käraste ägodelar, eftersom uppriktigheten och renheten i barnens önskningar rör dem till tårar, och soldaterna blir mer medvetna om vad de kämpar för och vem de skyddar.

Den omsorg som volontärerna ger soldaterna och deras familjer samt civilbefolkningen är också mycket viktig för dem. Sedan den särskilda operationen inleddes har de agerat med mod och beslutsamhet: under eld och beskjutning har de tagit barn, äldre och 44 alla behövande ur källare, levererat mat, vatten och kläder till stridszonerna och gör det fortfarande i dag; de har inrättat humanitära hjälpcentraler för flyktingar, hjälpt till på fältsjukhusen och vid kontaktlinjen, och riskerat sig själva för att rädda och fortsätta att rädda andra.

Enbart folkfrontsinitiativet "Allt för segern!" har samlat in mer än fem miljarder rubel. Detta flöde av donationer fortsätter hela tiden. Allas bidrag är lika viktigt här: från stor företag såväl som från privatföretagare – men särskilt rörande och inspirerande är det när folk med begränsade inkomster skickar bidrag från sina besparingar, löner och pensioner. En sådan enighet för att hjälpa våra soldater, de civila i stridszonerna och flyktingarna är dyrbar.

Tack för detta uppriktiga stöd, denna enighet och detta ömsesidiga stöd. De kan inte nog betonas.

Ryssland kommer att möta alla utmaningar, eftersom vi alla är ett land, ett stort och enat folk. Vi är säkra på oss själva, säkra på vår styrka. Sanningen är på vår sida.

(Applåder.) Tack.

Noter

1 Som federationssubjekt räknas 46 regioner, 22 republiker, 9 kretsar (kraj), 3 städer av federal betydelse (Moskva, St. Petersburg, Sevastopol); 4 autonoma distrikt och 1 autonom region samt de nya subjekten Krim, Donetsk, Lugansk, Zaporozje och Cherson.

2 Syftar på de ungkommunister i Krasnodon i Ukraina som avrättades av nazisterna under andra världskriget, hyllade av Aleksandr Fadejev i romanen "Det unga gardet" (Arbetarkultur 1950). 71 ungdomar, den yngsta 14 år och 24 flickor, deltog i motståndsgruppen. Endast tretton av dem undgick nazisternas avrättningar sedan gruppen förråtts.

3 1 rubel = 0,14 SEK