lördag 23 januari 2021

En miljon från 14 länder invaderade Ryssland

17 döda USA-soldater förs ut ur Sibirien


Många har hört talas om hur  "den gode tsaren" störtades av mordiska  bolsjeviker och hur de ädla vita generalerna kämpade för att befria landet.

Betydligt färre har hört talas om att 14 länder invaderade den unga sovjetstaten med över en miljon man.

Den abdikerade tsar Nikolaj II greps den 2 mars 1917 av sin stabschef general Michail Aleksejev. Nikolajs gemål och familj  arresterades den 7 mars av general Lavr Kornilov, befälhavare för Petrograds militärområde, framtida hjälte i den vita rörelsen. Lenins regeringen som tog ansvar för landet den 7 november, erbjöd familjen Romanov fri lejd till släktingar i London, men den engelska kungafamiljen gav dem inte tillstånd att flytta till England.

Störtandet av tsaren välkomnades av hela Ryssland. "Även nära släktingar till Nikolaj satte röda band på sina bröst",skriver historikern Geinrich Ioffe.

57% av officerarna stödde den vita rörelsen, varav 14 000 dock senare bytte till de röda. 43% (75 000 personer) - gick omedelbart till de röda, det vill säga i slutändan stödde mer än hälften av officerarna den sovjetiska regeringen. 

De första månaderna efter oktoberupproret i Petrograd och Moskva kallades inte utan anledning den sovjetiska regeringens "triumftåg".

"I slutet av november fanns inte längre den provisoriska regeringen representerad i några städer i  Volgaområdet, Ural eller Sibirien. Makten övergick  nästan utan motstånd i händerna på bolsjevikerna, sovjeterna bildades överallt," vittnar generalmajor Ivan Akulinin i sina memoarer ("Orenburgs kosackarmé i kamp mot bolsjevikerna 1917-1920.")

"Just vid denna tid", skriver han vidare, "började trupperna återvända från de österrikisk-ungerska och kaukasiska fronterna, men det var omöjligt att räkna med deras hjälp: de ville inte höra om någon väpnad kamp mot bolsjevikerna."


Från slutet av februari - början av mars 1918, började emellertid de imperialistiska makterna i båda koalitioner som kämpade i världskriget en storskalig väpnad invasion av ryskt territorium.

Den 18 februari 1918 gick tyska och österrikisk-ungerska trupper (cirka 50 divisioner) på offensiven från Östersjön till Svarta havet. Den 3 mars 1918 undertecknades freden i Brest, men tyskarna hejdade sig inte.

Den 5 mars invaderade tyska trupper under generalmajor von der Goltz befäl Finland, där de snart störtade den finska sovjetregeringen. Den 18 april invaderade tyska trupper Krim, och den 30 april intogs Sevastopol.

I
mitten av juni fans det mer än 15 000 tyska trupper med flygplan och artilleri i Kaukasus, varav 10 000 i Poti och 5 000 i Tiflis (Tbilisi). Turkiska trupper hade varit verksamma i Kaukasus sedan mitten av februari. Den 9 mars 1918 gick de brittiska fallskärmsjägarna in i Murmansk under förevändning av "behovet av att skydda lager av militär egendom från tyskarna."

Den 5 april landade en japansk fallskärmsjägare i Vladivostok, under förevändning att "skydda japanska medborgare från banditer" i denna stad.


Den 25 maj gjorde den s k tjeckoslovakiska legionen (50 - 70 000 man frivilliga som egentligen skulle kämpa för att befria sitt hemland) på order från Paris uppror mellan
Penza och Vladivostok.

De "vita" (Generalerna Aleksejev, Kornilov, Anton Denikin, Peter Wrangel, amiral Aleksandr Koltjak), som medverkat i störtandet av tsaren, hade brutit sin ed till ryska imperiet, men inte accepterat den nya makten. De kämpade nu för att upprätta sitt eget styre  i Ryssland.


De utländska herrarnas inflytande doldes. Ataman Pjotr Krasnov sa att han tvättade de granater och den ammunition han fått av tyskarna i den stilla Don och överlämnade dem rena till den oskyldiga vita frivilligarmén.

General
Koltjak, romantisk hjälte för en del intellektuella, ansökte om inträde i  den brittiska armén. Efter samråd med London gav den brittiska ambassadören honom en order att bege sig till den mesopotamiska fronten!


Följaktligen var de trupper som i augusti 1918 mötte sovjetmaktens trupper  nästan uteslutande utländska. "Det vore fel att tro att vi under hela detta år kämpade på fronterna för att gynna de ryssar som var fientliga mot bolsjevikerna. Tvärtom kämpade det ryska vita gardet för vår sak", skrev Winston Churchill senare. 

I tidskriften Nauka i zjizn (Vetenskap och liv) 12/2004 heter det i en artikel om Denikin "I de territorier som befriats från de röda skedde en verklig revanschistisk häxsabbat. Gamla jordägare kom tillbaka, godtycke och plundring regerade, fruktansvärda pogromer..."

Antalet döda och torterade i Koltjaks fängelser låter sig knappast räknas. "Det skedde fruktansvärda mord i östra Sibirien, men de var inte begångna av bolsjevikerna, som man brukar tro. Jag överdriver inte" erkände senare ett ögonvittne av dessa händelser, USA-generalen William Sidney Greves, "om jag säger att det för varje person som dödats av bolsjevikerna dödades 100 människor av anti-bolsjevikiska element."

De vitas "ideologi"  i denna fråga uttrycktes tydligt av general Kornilov: "Vi gick till makten för att hänga, och det var nödvändigt att hänga för att komma till makten
 ..."


Amerikaner och skottar vaktar fångar från Röda armén i Bereznik.


De "allierade" till den vita rörelsen - britter, fransmän, japaner och andra  - exporterade allt: metall, kol, bröd, maskiner och utrustning, motorer och pälsar. Det var en storskalig plundring
av Ryssland, skriver dr. Pavel Golub i boken
"White Terror in Russia".


När bolsjevikerna kom till makten, förbjöd de inte sina politiska motståndares verksamhet. De arresterades inte, tilläts att publicera sina tidningar och tidskrifter, hålla möten och marscher, etc. Narodniker och mensjeviker fortsatte sina lagliga aktiviteter i allt från lokalsovjeter tillö den nya regeringen. Först sedan dessa partier tagit till vapen mot den nya regeringen uteslöts de ur denna den 14 juni 1918. Men även då kunde oppositionspartierna verka lagligt. Endast de organisationer eller individer som hade fastnat i särskilt omstörtande aktiviteter bestraffades.


Initiativtagarna till inbördeskriget var de vita gardet, som representerade de exploaterande klassernas intressen. Och drivkraften för det, som en av ledarna för den vita rörelsen Denikin erkände, var upproret i den tjeckoslovakiska kåren, till stor del beordrat och stött av västerländska "vänner" i Ryssland.

Utan hjälp av dessa "vänner" skulle ledarna för de vita gardena aldrig ha uppnått allvarliga framgångar. Och interventionisterna själva deltog aktivt både i operationer mot Röda armén, och spred skräck bland det upproriska folket.

"Civiliserade" tjeckoslovakiska straffbataljoner  behandlas sina "slaviska bröder" med eld och bajonett och utraderade  bokstavligen hela byar från jordens yta. I en by vid Jenisej, till exempel, sköts mer än 700 personer för att de sympatiserade med bolsjevikerna - nästan en tiondel av dem som bodde där.

Under undertryckandet av ett uppror i transitfängelset i
Aleksandrov i september 1919, sköt tjeckerna ner fångarna på näras håll med kulsprutor och handeldvapen. Massakern varade i tre dagar och cirka 600 personer dödades. Det finns många sådana exempel.


Förresten bidrog utländska interventionister aktivt till inrättandet av koncentrationsläger på ryskt territorium för dem som motsatte sig ockupationen eller sympatiserade med bolsjevikerna.

Koncentrationslägren hade startades av den provisoriska regeringen. Detta är ett obestridligt faktum, som också ignoreras av många anti-kommunister idag.

När franska och brittiska trupper landade i Arkangelsk och Murmansk, lovade en av deras ledare, general Poole, att på uppdrag av de allierade, säkerställa "lag och rättvisa" på det ockuperade territoriet. Men nästan omedelbart efter dessa ord organiserades ett koncentrationsläger på ön Mudjug, som hölls av interventionisterna.

"Mer än 50 procent av dem som sitter fängslade på Mudjug har mist livet, många har blivit galna..." rapporterade en fransk sergeant.


När de engelsk-franska interventionisterna hemkallades övergick  makten i norra Ryssland i händerna till den vite generalen Jevgenij Miller. Han inte bara fortsatte utan intensifierade förtrycket och terrorn.


När Jokangafängelset övergavs av  de vita, stannade 576 av de 576 fångarna kvar där, varav 205 inte längre kunde röra sig. Systemet med sådana koncentrationsläger sattes in i Sibirien och Fjärran Östern av amiral Kolchak, den mest, kanske den mest brutala av alla vita gardets herrar.

I mer än 40 koncentrationsläger likviderades nästan en miljon (914 178) människor som vägrade lyda de vita. Omkring 75 000 människor som fick sätta livet till under de vita i  Sibirien bör läggas till detta. Mer än 520 000 fångar sattes i slavliknande arbete i företag och jordbruk.
 Men varken i Solzjenitsyns "Gulag-arkipelag" eller i sina liksainnade  Aleksandr Jakovlevs, Dmitrij Volkogonovs och andras skrifter nämns detta med ett ord.

Totalt fanns det mer än en miljon interventionister i Ryssland - 280 000 österrikisk-tyska  och cirka 850 000 brittiska, amerikanska, franska och japanska. De vita gardets och deras utländska allierades gemensamma försök att krossa sovjetmakten kostade det ryska folket, även enligt ofullständiga uppgifter, omkring 8 miljoner dödade, torterade i koncentrationsläger, döda av sår, hunger och epidemier.

Enligt experter uppgick de materiella förlusterna i landet till en astronomisk siffra på 50 miljarder guldrubel ...

https://nashenasledie.livejournal.com/2742032.html

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar