USA:s invasion av Irak motiverades som en preventiv aktion för att förhindra användning av massförstörelsevapen. |
Det har föreslagits att som en "antiimperialistisk" paroll kräva "Ryssland ut ur Ukraina".
Innan man gör det bör man sätta sig in i båda sidors syn. Den västliga synen matas vi med dagligen. Men vad säger egentligen ryssarna?
Grunden för Rysslands ståndpunkt finns i det president Putin sa när han 24 februari 2022 i ett TV-sänt tal utlyste den "särskilda militära operationen" (SVO med en rysk förkortning) i Ukraina:
"I detta sammanhang, i enlighet med artikel 51 (kapitel VII) i
FN-stadgan, med tillstånd av Rysslands federationsråd, och i verkställighet av
fördragen om vänskap och ömsesidigt bistånd med Folkrepubliken Donetsk och
Folkrepubliken Lugansk, som ratificerats av Förbundsförsamlingen den 22
februari fattade jag ett beslut om att genomföra en speciell militär
operation. Syftet med denna operation är att skydda människor som
sedan åtta år tillbaka har ställts inför förnedring och folkmord begått
av Kievregimen. För detta ändamål kommer vi att försöka demilitarisera och
denazifiera Ukraina, samt ställa dem som begått ett flertal blodiga brott
mot civila, inklusive medborgare i Ryska federationen, inför rätta. Det
är inte vår plan att ockupera det ukrainska territoriet. Vi tänker inte påtvinga
någon någonting med våld.
Samtidigt
har vi hört ett ökande antal uttalanden från väst om att det inte längre finns
något behov av att följa de dokument som anger andra världskrigets resultat,
som undertecknats av den totalitära sovjetregimen. Hur kan vi svara på det?
Resultaten av andra världskriget och de uppoffringar vårt folk var tvungna att
göra för att besegra nazismen är heliga. Detta strider inte mot de höga
värderingarna av mänskliga rättigheter och friheter i den verklighet som växte
fram under efterkrigsdecennierna. Det betyder inte att nationer inte kan
åtnjuta rätten till självbestämmande, vilket är inskrivet i artikel 1 i
FN-stadgan. Låt mig påminna er om att de människor som bor i territorier som är
en del av dagens Ukraina inte tillfrågades hur de vill bygga upp sina
liv när Sovjetunionen skapades eller efter andra världskriget. Frihet styr vår
politik, friheten att självständigt välja vår framtid och våra barns framtid.
Vi tror att alla folk som bor i dagens Ukraina, alla som vill göra detta, måste
kunna åtnjuta denna rätt att göra ett fritt val. I detta sammanhang skulle jag
vilja vända mig till medborgarna i Ukraina. 2014 var Ryssland skyldigt att
skydda folket på Krim och Sevastopol från dem som du själv kallar
"nats". Folket på Krim och Sevastopol gjorde sitt val till förmån för
att vara med sitt historiska hemland, Ryssland, och vi stödde deras val. Vi
kunde som sagt inte agera på annat sätt. De aktuella händelserna har ingenting
att göra med en önskan att kränka Ukrainas och det ukrainska folkets intressen.
De är kopplade till Rysslands försvar mot dem som har tagit Ukraina som
gisslan och försöker använda det mot vårt land och vårt folk. Jag upprepar: vi
agerar för att försvara oss från de hot som skapas mot oss och från en värre
fara än det som händer nu. Jag ber er, hur svårt detta än är, att förstå
detta och att arbeta tillsammans med oss för att vända denna tragiska sida så
snart som möjligt och gå vidare tillsammans, utan att tillåta någon att blanda
sig i våra angelägenheter och våra relationer utan att utveckla dem oberoende,
för att skapa gynnsamma förutsättningar för att övervinna alla dessa problem
och för att stärka oss inifrån som en helhet, trots existensen av statsgränser.
Jag tror på detta, på vår gemensamma framtid."
Putin hänvisar således till:
1. FN-stadgans artikel 51 om rätten till självförsvar
2. FN-stadgans artikel 1:2 om rätten till självbestämmande.
3. Han använder också formuleringen "skyldighet att
skydda" som kan tolkas som en anspelning på FN:s generalförsamlings
resolution "Responsibility to protect".
Självförsvar
Kan man tala om självförsvar i det här fallet? Att LNR och
DNR har rätten att försvara sig är oomtvistligt. De har stått under ständigt
angrepp från det att dessa utbrytarstater bildades i april 2014.
Genom att Ryssland erkände dessa stater 21 februari 2022 och de därefter bad Ryssland om militär hjälp legitimerades den federala arméns närvaro där.
I den s k Montevideostadgan medges att nybildade stater, helt oavsett om hur många som erkänner dem, har rätt att ta militär hjälp utifrån.
Befolkningen i Donbass stod inför ett omedelbart hot om fördrivning och utrotning. OSSE har dokumenterat hur den ukrainska beskjutningen av LNR/DNR ökade veckorna fram till den ryska inmarschen.
Rätten till självförsvar är äldre än FN-stadgan och har som sedvanerätt sin
egen juridiska materia. Enligt en framställning (Matthew Waxman: Regulating Resort to
Force, EJIL 2013, vol 24, no 1, 191-97) rymmer självförsvarsrätten även en rätt
att slå till mot förväntade angrepp (in anticipation of an imminent attack).
Men även preventiva ingrepp mot mer diffusa hot kan legitimera självförsvar.
Ryssland kan hävda att Nato:s inblandning och militära uppladdning i Ukraina
utgjorde ett sådant hot; Rand Corporations rapport "Extending Russia"
(https://www.rand.org/pubs/research_reports/RR3063.html) likaså och Volodymyr
Zelenskyjs tal på säkerhetskonferensen i München bara några dagar före starten
av SVO om att Ukraina borde överväga att åter skaffa sig kärnvapen var också sådana
hot.
I en grundlig genomgång av diskussionen om hur FN-stadgans § 51 om självförsvar ska tolkas kommer den ryske FN-diplomaten E T Zagajnov fram till att flertalet forskare anser att "rätten till självförsvar åtminstone inte uppstår innan anfallet blivit oundvikligt och möjligheten att förhindra det med andra medel har uttömts".
I så fall skulle lagligheten i Rysslands agerande bli beroende av svaret på frågan: Fanns oundvikliga hot mot LNR/DNR eller mot Rysslands självt som inte kunde förhindras med andra medel?
Självbestämmande
Precis som Krims befolkning hade en rätt att i kraft av
folkens självbestämmanderätt (FN-stadgan 1:2) välja att ansluta sig till Ryska
federationen har fyra regioner i Ukraina (Lugansk, Donetsk, Zaporozje och
Cherson) därefter valt samma väg. Folkviljan har manifesterats i
folkomröstningar.
Dessa avfärdas rutinmässigt som ogiltiga, men det är anmärkningsvärt att vare
sig Kiev, OSSE eller någon västmakt krävt att de ska göras om under någon form
av internationell övervakning, vilket vore naturligt om man tvivlade på
resultaten.
Folkrätten säger nu inte särskilt mycket om hur nya stater kan och får utropas. Det beror på omständigheterna och i vilken mån folkviljan manifesteras trovärdigt.
Den närmaste parallellen är Östpakistans avskiljande från Västpakistan 1971.
Efter vad som påstods vara ett folkmord på 2-3 miljoner i Östpakistan gick
Indiens armé in och säkrade ordningen medan Västpakistans militär drog sig ur.
Sovjetunionens flotta lade sig utanför det blivande Bangla Desh.
Indiens inmarsch fördömdes av många stater och endast
sovjetiskt veto hindrade motåtgärder från FN:s säkerhetsråd. I
Generalförsamlingen röstade 104 stater för att fördöma Indien och endast 11 var
emot och 10 nedlagda.
Likväl segrade självständighetsrörelsen och folkviljan manifesterades så tydligt
att den nya staten snabbt vann internationellt erkännande.
Erfarenheten visar, skriver den ryske folkrättsjurist
Aleksej Ispolinov, "att man måste vara säker på sin sak och löpa linan ut".
(https://zakon.ru/blog/2022/4/4/svo_rossii_i_norma_mezhdunarodnogo_prava_o_zaprete_primeneniya_sily?ysclid=lgnf0dnmpc961874803)
R2P och humanitär intervention
Ryssland har inte uttryckligen hänvisat till resolutionen
"Responsibility to Protect", som är omstridd och bl.a. har
missbrukats av USA i Kosovo. Inte heller har han uttryckligen hänvisat till
begreppet "humanitär intervention", som använts i tid och otid av
västmakterna och bl.a. skrivits in i FN:s säkerhetsråds resolutioner om:
Darfur: Resolution
1706 2006
Libyen: Resolution
1970, Resolution
1973 2011, Resolution
2016 2011, och Resolution
2040 2012
Elfenbenskusten: Resolution
1975 2011
Jemen: Resolution
2014 2011
Mali: Resolution
2085 2012 och Resolution
2100 2013
Sudan och Sydsudan: Resolution
1996 2011 och Resolution
2121 2013
Aggressionsförbudet i FN-stadgans artikel 2:4 påverkas av att det skett minst
300 brott mot detta förbud sedan FN bildades och de flesta har passerat ostraffat.
Man talar om desuetude som innebär att lagar urholkas av att de inte
följs, de blir obsoleta. Att tro att årtiondens brott mot och missbruk av
folkrätten från USA/Nato inte skulle påverka folkrätten, utan att denna skulle
återuppstå skinande oanfrätt varje gång Ryssland begår möjliga stadgebrott är
en illusion.
Är Ryssland imperialistiskt?
Det är en historiska fråga som kräver studier och ett
nyanserat svar. Historiskt har det naturligtvis funnits en rysk imperialism,
men aldrig fullt jämställd med de stora kolonialmakterna och senare USA.
Vad man kommer fram till har ingen avgörande betydelse för att ta ställning till
det pågående kriget.
Om Ryssland är imperialistiskt, är det ett krig mellan två imperialistblock,
och det kan knappast vara rätt att rikta kampen åt bara det ena hållet.
Å andra sidan är Ryssland idag en kraftigt reducerad stormakt i jämförelse med
sovjettiden. Krigsmakten har skurits ned från 4 till 1 miljon man. Landet
saknar andra allierade än Vitryssland och i viss mån länderna i OSS, EaES,
Shanghaiorganisationen och Brics. I de båda sistnämnde är Kina en mycket
starkare aktör. (Se även här och här).
Men en teoretisk diskussionen utifrån imperialismbegreppet kan inte ersätta
den konkreta analysen av världsläget och det hot om ett storkrig som seglat
upp, främst till följd av Natos aggressiva expansion.
Abstrakt kamp mot "imperialism" kan inte ersätta det konkreta försvaret av världsfreden, inklusive vår kamp här hemma mot vapensändningar till Ukraina som i kombination med Nato-medlemskap hotar att göra oss till direkt krigförande part.
Stefan Lindgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar